Dinner and a show

Favoritmarkera

225px-Stockholm_subway_hornstull_20050903_003I våra minnen finns ingen gräns för hur mycket vi kan lagra. Inte ens de starkaste av känslor, intryck och smaker tar opåkallad plats. I det så kallade episodminnet, där sådant vi varit med om sorteras in i olika fack, för att sedan kunna bistå oss när vi råkar på svårigheter, har jag placerat en balkong.

En lördagskväll är jag hemma hos min nya vän Petronella. Medan Mattias, en mer välbekant person, lagar mat står jag i fönstret och tittar upp mot den: balkongen.

Den tillhör min första lägenhet, och trots att det gått många år minns jag varje detalj: gasugnen, den vitbetsade loftsängen och den lekfulla elinstallationen i garderoben.

Men Gud vet vem jag själv var.

Risotto och ett glas Château Labadie

Jag går tillbaka till köket, där Mattias är i färd med att laga sin allra första risotto. Att bryta ny kulinarisk mark är för mig, som ser äggskivare som science fiction, något djupt imponerande.

Han fräser ris, skivar portabellosvamp, ostronskivling och shitakesvamp, skvätter vitt vin i grytan, i sig själv, river parmesan, kokar upp fond och smakar av. Hans glasögon immas.

Efter en klunk Zinfandel är det klart.

Över risotton och en flaska Château Labadie pratar vi om den kommande marsfärden. Fyra personer ska skickas upp i en rymdkapsel till en röd planet och sedan aldrig återvända till jorden. Det finns något oerhört lockande i att kolonisera en annan värld, men jag har ju krukväxter och annat som måste tas om hand.

– Meh, drick upp!

Petronella har redan hunnit snöra på sig kängorna: nu vankas det förfest på en takterrass. Och sedan indiespelning.

Från Zinfandel till Cayucas

Med utsikt över Södermalms taknockar har man dukat upp äppelkaka och öl (!), Cava samt chips. Vi skålar och lapar kvällssol, innan vi pulsar ner genom de brandgula lövhögarna till Hornstulls strand – in i Debasers halvdunkla garagelokal med ölklibbigt betonggolv och trummor ekande i väggarna, bland hånglande par och strama modernister.

brooklyn_bar_40

Kvällens första akt är en gigantisk lugg. I dess skugga står de fyra keruber som utgör förbandet Satellite Stories – ett finskt Arctic Monkeys med bättre tandhygien. Vi står längst fram, badande i finsk svett. Och i enlighet med svenskars generella oförmåga att dansa betraktar vi våra skor.

Efter en kort paus går huvudakten upp på scen: kaliforniska Cayucas.

Sångaren Zach Yuidin har tagit med sin tvillingbror Ben på Europaturné. Och från öppningsackordet på ”East Coast Girl” spolar stämsången effektivt tillbaka tiden till en ljum julikväll. Bandets geografiska ursprung är tydligt: namnet är lånat från en sömnig liten hamnstad i San Luis Obispo. Det var hit du tog dig under 60-talet om du ville surfa, supa och slåss.

Cayucas01

Låtarna doftar Beach Boys och Vampire Weekend; luftiga västkustmelodier som skapar ett soundtrack till Kaliforniens solkyssta poolpartyn och skogsbränder.

Popmusik har en sällsam förmåga att väcka det vi lagrar i vårt innersta; tankar och känslor vi knappt är medvetna om. Musiken kan också, likt ingen annan konstform, fånga ögonblicksbilder av det som ska bli våra nya minnen.

“East Coast Girl”

Debaser Hornstulls Strand:

Profil: Dubbelgarage.
Klientel: Bland accessoarerna märks Converse och mustasch.
Vinlista: Brooklyn Lager.
Typsituation: Hjärtat slår i takt med slagverket.
Betyg: 4 av 5.

Kommentera