”Four little dishes, please” – Imperial China i Soho

En av de två hetaste restaurangerna i Londons Chinatown ligger på Lisle Street, en gata som löper parallellt med den krogtäta Gerrard Street. Vi hittar Imperial China under vår jakt på en lönnkrog, vars dörrvakt jag är osäker på om han ska släppa in mig eller kränga en stulen bilstereo.

Chinatown ligger i Soho i West End, där många inflyttade kineser, taiwaneser och macaneser slog sig ner under 1950-talet. I dag är området en lufttät bubbla för asiatiska expats, komplett med frisörer, apotek, zonterapeuter, resebyråer, restauranger och pubar. Här kan du leva ett helt liv utan att så mycket som att snudda vid brittisk dentalvård.

Det är tidig lördagskväll och utanför det blygsamt namngivna Imperial China har det redan börjat bildas kö. Restaurangen öppnade 1993 och är placerad insprängd i grannhuset. Via bron över karpdammen, förbi bergväggen och vattenfallet kliver jag och min far in en miljö av cittror och knädjupa mattor på vilka bord med gula dukar står uppdukade. Väggarna är svepta i valnötsträ och från taket dinglar röda lampor med guldfransar – ”Courtesy of The Bank Of China”.

Lokalen vecklar ut sig i två våningsplan med matsalar samt åtta olika chambre separées (med karaokemöjligheter för den som vill förvandlas till en levande risfontän under I Am A Rock). Köket, som serverar traditionella kantonesiska rätter, Dim sum samt ett flertal grillade alternativ, är inramat av en armé servitörer.

Det kinesiska köket

Kinesisk kokkonst har inte nämnvärt mycket gemensamt med vår svenska avart, vars ursprung kan ledas tillbaka till 1944, då tre kinesiska jonglörer värvades till Berns. En tämligen svajig kulinarisk grund, alltså. Sitt stora genombrott fick kinamaten först 1973 tack vare Erland Yang Colliander; han introducerade det gravt försvenskade Fyra små rätter, vilket har lika mycket med kinesisk kokkonst att göra som Play-doh.

En av servitörerna visar oss till vårt bord. Mattan är så tjock att bara hans hjässa sticker upp där han vadar fram. Vi bestämmer oss för en fast meny och till det Tsing Tao-öl. Men först hinner vi beställa varsin Mai Tai.

Avdomnad service

Förrätten: vegetariska vårrullar, revbensspjäll och sjögräs är utmärkta, och de hinner både dukas fram och konsumeras innan fördrinken dyker upp. Därefter ölen vi gärna fått till maten samt en tillbringare vatten. Servicen är en smula ofokuserad och lika hörsam som karpbeståndet i dammen. Måhända beroende på att det förutom en fullsatt matsal pågår en bröllopsfest samt något som liknar ett midvinterblot i varsin chambre separée. När bröllopsgästerna går in i en andra alkoläskdoftande andning, med tysk techno, serveras nästa parad av rätter: pannkakor med anka och söt soja. Sedan stekt biff, sweet and sour-fläsk, söt friterad kyckling, friterade grönsaker samt starka friterade gambas. Förutom att ankan lyckas med bedriften att vara både för söt och för torr får de väl tilltagna portionerna klart godkänt. Bättre än de billigare haken i Chinatown, men inte så mycket mer.

Från blotet skrålas nu Backstreet Boys All I Have To Give – det är som om en finlandsbåt kraschat in i köket. Servitörerna står på tå och tittar förundrat in genom det immiga dörrfönstret. När dörren in till rummet stundtals öppnas tvingar ljudnivån oss att kommunicera via klotter på servetterna.

När vi senare på kvällen är på väg ut över gångbron passerar vi en av bröllopsgästerna. Hon står utklädd till Snövit och stirrar på fontänen. Måhända för att inredningen är mer intressant än maten.

Imperial China

Profil: En av Chinatowns mest populära krogar.
Adress: 25a Lisle Street.
Klientel: Expats och turister.
Vinlista: Välj Tsing Tao.
Typsituation: En huliganekiperad festdeltagare misstar den smala bron för ett löpband.
Betyg: 3 av 5.