Canaiolo

Canaiolo – den mjukare följeslagaren till Sangiovese

Ursprung och odling

Canaiolo, oftast kallad Canaiolo Nero, är en gammal italiensk blå druvsort med starkast förankring i Toscana. Den har odlats där i århundraden och har historiskt spelat en viktig roll i klassiska toskanska blandningar.

Framför allt förknippas den med Chianti, där den traditionellt blandats med Sangiovese. Den förekommer även i bland annat Vino Nobile di Montepulciano och andra centralienska viner.

I dag är odlingarna betydligt mindre omfattande än tidigare. Tyngdpunkten ligger i:

• Toscana, framför allt Chianti och Chianti Classico
• Umbrien
• mindre mängder i andra delar av centrala Italien

Det finns dessutom olika Canaiolo-varianter, så namnet har historiskt inte alltid syftat på exakt samma genetiska druva.

Vad gör Canaiolo speciell?

1. Historiskt viktigare än man kan tro

Canaiolo är numera främst en kompletterande druva till Sangiovese, men historiskt hade den betydligt högre status. Före vinlusens härjningar under 1800-talet anses Canaiolo ha varit en av de mest betydelsefulla blå druvorna i Toscana.

När de europeiska vingårdarna återplanterades efter phylloxera visade sig Canaiolo vara svårare att ympa på amerikanska rotstockar än exempelvis Sangiovese. Det bidrog till att dess betydelse minskade.

Sangiovese kom så småningom att bli den självklara huvudpersonen.

2. Den mjukar upp Sangiovese

Det här är kanske det viktigaste för att förstå druvan.

Sangiovese kan ge:

hög syra + tydliga tanniner + syrliga körsbär + stramhet

Canaiolo kan bidra med:

mjukare tanniner + rundare frukt + blommighet + fylligare känsla

Det är därför de två historiskt fungerat så bra tillsammans.

Canaiolo fungerar lite som ett avrundande element i blandningen snarare än att försöka konkurrera med Sangioveses struktur.

3. Relativt mjuka tanniner

Canaiolo är inte en druva man i första hand förknippar med massiv struktur. Tanninerna är vanligtvis mjuka till medelhöga, vilket gör vinerna relativt lättillgängliga.

Det skiljer den tydligt från exempelvis Sagrantino och Nebbiolo.

4. Kan även stå på egna ben

Även om Canaiolo framför allt används i blandningar finns producenter som gör 100 procent Canaiolo.

Då blir druvans egen karaktär betydligt tydligare: rödbärig, blommig, örtig och ganska mjuk, men med en rustik toskansk känsla.

Karaktär – hur smakar Canaiolo?

Frukt

Frukten ligger framför allt åt det röda hållet:

• körsbär
• surkörsbär
• hallon
• jordgubbar
• röda plommon
• ibland mörkare körsbär

Blommor och örter

Man kan också hitta:

• viol
• torkade blommor
• torkade örter
• lätt balsamiska toner
• ibland tobak och jordighet

Med fat och ålder kan mer kryddiga, läderartade och utvecklade toner komma fram.

Struktur

Färg: Rubinröd, vanligtvis inte extremt mörk
Kropp: Medelfyllig
Syra: Medel till relativt hög
Tannin: Låg–medel till medel
Alkohol: Vanligtvis medel till relativt hög
Lagringspotential: Måttlig som endruvsvin, men kan bidra till långlivade toskanska blends.

Det är alltså generellt en mjukare och rundare druva än Sangiovese, men fortfarande med den fräschör och örtighet man ofta förknippar med centrala Italien.

Mat som passar till Canaiolo

Canaiolo är en väldigt användbar matdruva. Kombinationen av rödbärig frukt, friskhet och ganska beskedliga tanniner gör att man inte behöver lika kraftig mat som till exempelvis Sagrantino.

Mycket bra kombinationer

• pasta med ragù
• lasagne
• pizza med charkuterier
• grillat fläsk
• kyckling och kalkon
• kalv
• lamm
• svamprätter
• charkuterier
• medellagrade hårdostar

Tomatbaserade rätter fungerar särskilt bra eftersom vinets syra kan möta syran från tomaterna.

Toskanska kombinationer

Vill man hålla sig lokalt är exempelvis:

• Pappardelle al cinghiale
• Pici al ragù
• Crostini Toscani
• Finocchiona
• grillad salsiccia

bra alternativ.

Till en enorm Bistecca alla Fiorentina skulle jag däremot hellre välja ett strukturerat Sangiovese- eller Chianti Classico-vin än en lättare Canaiolo.

Canaiolo kontra Sangiovese

Det här är egentligen den mest relevanta jämförelsen:

Det är också därför Canaiolo fortfarande är relevant. Den gör inte samma sak som Sangiovese – den kompletterar den.

En viktig historisk detalj: Chianti

Canaiolos roll blir extra intressant när man tittar på den historiska Chianti-blandningen.

På 1800-talet formulerade Bettino Ricasoli den berömda modell som kom att förknippas med Chianti, där Sangiovese utgjorde grunden och Canaiolo användes för att göra vinet mjukare och mer aromatiskt. Senare kom även vita druvor att spela en stor roll i traditionella Chianti-blandningar.

Moderna Chianti och Chianti Classico ser annorlunda ut och Sangiovese är klart dominerande. Men Canaiolo lever fortfarande kvar som en påminnelse om hur de toskanska vinerna historiskt byggdes upp.

Sammanfattning

Canaiolo Nero är en gammal centraliensk druva med sin starkaste koppling till Toscana och Chianti. Den har historiskt varit en viktig partner till Sangiovese och bidrar framför allt med mjukare tanniner, rödbärig frukt, blommighet och rundhet.

Som endruvsvin ger den vanligtvis medelfylliga, relativt mjuka och charmigt rustika viner med körsbär, hallon, plommon, viol, örter och ibland jordiga eller kryddiga toner.

Det speciella med Canaiolo är därför kanske inte extremitet – som Sagrantinos tanniner eller Pelavergas peppar – utan dess förmåga att skapa balans. Den är en historiskt viktig druva som hjälper till att förklara varför den klassiska kombinationen av olika toskanska druvsorter fungerat så väl.