Åhlala - tänker bara på zinfandel

Jul och nyårshelgen är tillfällen för vinälskare att plocka fram det bästa ur källaren. Själv har jag haft förmånen att vara inviterad på middag där det genomgående serverades mogna viner, bland andra zinfandelvinet Ridge Geyserville 1998. Wow! Och så kom det sig att intresset återuppväcktes för vin av druvan zinfandel och att se efter vilket vin av druvan som passar en sparsmakad månad som januari. På bild, utsikt från vingården hos Ridge ner mot Silicon Valley och där San Josés utkanter återfinns i bildens vänsterkant. Och från mitt besök 2007 när vi stiger ner i källaren, Ridge tar hjälp av naturlig gravitation när vin förflyttas mellan jästankar till fat.

Blåbär och lingon kan förvisso vara namn på en färgkod hos designers och inköpare av kläder eller andra textilier men för undertecknad är de nyckeln till druvsorten på vinet jag har i glaset, förutsatt att jag provar halvblint (ser färg och utseende men vet ej mer). Om jag ska drista mig till att jämföra zinfandel med någon annan sort måste det bli cabernet franc och då är kriteriet inte samstämmighet i smak eller doft snarare är det bådas tydliga arom, en utmärkande doft som behagfullt går över i en lika tydlig smak. Jag menar att båda sorterna cabernet franc respektive zinfandel är hyfsat enkla att pricka i en halvblind provning. Såklart finns undantag - men generellt!

Geyserville är Ridges zinfandelvin sedan 1966 från ett område, närmare bestämt från tre till varandra närliggande vingårdar. Till saken hör att producenten gör flera zinfandels. Dock är inte Geyserville ett vin av ren zinfandel varför svårigheten för en entusiastisk blinprovare inte heller låter vänta på sig. Läs om Geyserville 2010 för en idé om hur många olika sorter som kan ingå.

I årgång 1998 var både doft och smak i paritet med en utvecklad Bordeaux, smaken var rund, mogen utan att vara "over and out", frukten balanserad, fattonen perfekt, lätt rostad och inslaget av tobak med örter i skön mörk frukt rundades av i en bärig mjukhet (där var ledtråden till zinfandel). I ett första försök att pricka rätt gick tanken till merlot och högra stranden i distrikt Bordeaux. Men det var liksom inte heller rätt då (med den sparsmakade erfarenhet jag har av mogen röd bord.) då dessa viner borde ha mer av tobak, cigarr och kanske - mer av torra toner. Geyserville var utan tvekan saftig men inte yppig i betydelsen "juicy" (extraherad?). Fram och tillbaka gick så diskussionen och ja, nog var jag förvånad när jag fick veta årgång och druvsort, samtidigt var helheten så rätt.

Ridge är producenten vars vineri ligger på toppen av berget, Monte Bello, i bergskedjan Santa Cruz Mountains i Kalifornien. Monte Bello är även namn på husets prestigevin. Producenten arbetar till stor del naturligt, både i källaren som ute i vingårdarna. Utsikten på plats är fantastisk och man ser ledigt San José i fjärran, inåt land, medan man i motsatt riktning och ut mot Stilla havskusten skulle (med extra god fantas) kunna ana städer som Santa Cruz eller varför inte Monterey.
Över åren har mitt intresse för Ridge gått från intensivt till mer falnande då jag tyckt mig se ett större inslag av extraktion, överbearbetning i riktning mot en mer modern hus-stil, i smaken på vinerna vilka lanserats på Systembolaget senare år. Nu måste jag tänka om, lägga undan vin och bida min tid. Årgång 1998 var ett synnerligen välgjort vin för att dricka med stor behållning. Har någon fortfarande vinet i källaren är rekommendationen drick nu i s f att vänta till senare.

Zinfandeldruvan kopplas med all rätt till USA och Kalifornien där den trivs och har gjort sig känd för en "uppsjö" olika stilar med rosé, till lätt bärig röd till synnerligen mörk och tät med koncentrerade viner. Andra producenter med rafflande bra zinfandels är Seghesio, Randall Grahm och Ravenswood för att nämna de i Sverige mer kända. Därefter kommer alla de producenter som gör justa vardagsviner, rätt upp och ner, och hos oss har dom vinerna verkligen vunnit vinkonsumentens gillande. Jag kan förstå det, bärsmaken, den generösa snitsen och enkelheten i samstämmighet till maten vi lagar.

Bland senast provade viner utmärkte sig vinet nedan, kanske är det inte i absoluta budget-klass men jag rekommenderar er ett försök - prova, "döds-syndvinet" är ett snäpp upp på kvalitetsstegen från andra "mingelzins" ute på marknaden. Räkna inte med att ett vin av denna kalaiber har samma stora hävstång vad gäller mognadsutveckling utan drick och njut av vinet idag.

7 Deadly Zins 2010 (6690), Michael and David Vineyards, USA, 119 kr
Örter, bär, som blåbär i doften. Medelfyllig. Smak av mörka bär, tydlig blåbärssmak med inslag mörk frukt och av skog. Bra koncentration och fin längd.
Betyg: 4-
Provad: 2012-12-03