Aglianico
I Kampaniens vulkaniska jordar och Basilicatas karga höjder frodas Aglianico, ofta kallad ”söderns Nebbiolo”. Druvan ger djupt färgade viner med frisk syra, kraftfulla tanniner och en doftpalett som sträcker sig från mörka bär till tjära och rökt te. Få italienska sorter kombinerar komplexitet och lagringsförmåga på samma sätt.
Innehållsförteckning
Så smakar Aglianico
Ett ungt Aglianico doftar av mörka körsbär, björnbär och svarta plommon. Snabbt ansluter toner av viol, lakrits och ett lätt rökigt drag av eldad rosmarin. I munnen möter du hög syra som ger en livlig ryggrad, medan tanninerna är fasta och nästan kalkiga – ett arv från vulkanisk jord – vilket ger ett grepp som liknar Nebbiolo men ofta med mer köttig frukt.
Med mognad utvecklas nyanser av torkad körsbär, kakao, tobaksblad och ibland en distinkt ton av svart te och läder. Ekfatslagrade versioner kan bjuda på ceder, kryddnejlika och söt tobak, men fatet dominerar sällan den robusta frukten. I varmare mikrolägen får vinet drag av fikon och balsamisk örtighet; svalare höjdlägen förstärker hallon, syrliga körsbär och en nästan järnig mineralitet.
Jämfört med Sangiovese är frukten mörkare och tanninerna mer markerade, medan Syrah saknar Aglianicos säregna kombination av tjärig rök och florala inslag. Helheten är rustik men nyanserad – en smakprofil som kräver mat eller lagring för att visa sin fulla elegans.
Aglianico - Druvans historia
Namnet Aglianico tros härstamma från grekiska “Helleniko”, ett arv från kolonister som anlände till Magna Graecia redan på 600-talet f.Kr. Druvan slog rot kring Neapelbukten, där romarna senare hyllade dess vin som ”Vinum Hellenicum”. Under medeltiden omnämndes den som Falernum och var en exportvara till europeiska hovar.
Spanjorernas styre på 1500-talet förde med sig nya jordbruksmetoder, men druvan behöll sitt grekisk-latinska arv. På 1800-talet blev Aglianico ryggraden i Taurasi-området, som tack vare vulkanisk jord hade motståndskraft mot vinlusen. Efter andra världskriget hotades den dock av massplanteringar av enklare sorter. Vändningen kom på 1990-talet när vinmakare som Antonio Mastroberardino återupprättade druvans renommé genom strikt urval av gamla kloner och moderna källartekniker.
I dag erkänns Aglianico officiellt i DOCG-områdena Taurasi (Kampanien) och Aglianico del Vulture (Basilicata). Små planteringar finns även i Molise, Puglia, Australien och Kalifornien, men södra Italiens högplatåer förblir dess själ. Druvans historia visar hur antik tradition, vulkaniskt terroir och envisa familjeproducenter kan forma en klassiker som överlever både phylloxera och marknadstrender.
Aglianico odling & tillverkning
Var odlas Aglianico
Aglianico i Kampanien
Druvans epicentrum är de vulkaniska sluttningarna kring Avellino, 400–600 meter över havet. Tuff och askrik jord ger viner med tät färg, mörka körsbär, tjära och massiva men finmejslade tanniner. Varma dagar följs av svala nätter som bromsar mognaden och håller syran livlig – nyckeln till Aglianicos berömda balans mellan kraft och friskör.
Aglianico i Italien
Strax österut, runt Monte Vulture i Basilicata, växer rankorna på gammal lava och basalt. Resultatet blir djupare färg, inslag av eukalyptus och rökt plommon, men fortfarande med den karakteristiska syran tack vare höjder upp mot 700 meter. I södra Molise och norra Puglia gör varmare kalk- och lerjord en mjukare, fruktdriven stil med lägre syra och rundare tanniner – ett bevis på hur klimatet styr druvans uttryck.
Aglianico i Resten av världen
Utanför Italien finns Aglianico i fickor där solsken möter väldränerad jord och långa växtsäsonger. I Australiens McLaren Vale ger skifferjord och kustbris en oväntad friskhet i den mogna frukten, medan svalare fickor i Eden Valley lockar fram hallon och rosblommighet. Kaliforniens Paso Robles bjuder heta dagar och kyliga nätter som rundar tanninerna men behåller struktur, ofta med nyanser av söt tobak.
Oavsett region kräver Aglianico rikligt ljus, god dränering och tid på sig att mogna. Där de tre förutsättningarna möts föds viner som förenar koncentration med den syra som gör druvan unik.
Så tillverkas Aglianico-vin
Odling och skörd
Vingården beskärs kort och gröngallras för att hålla skörden kring 50 hl/ha. Vulkanisk jord reflekterar värme på dagen men kyls snabbt nattetid, vilket främjar jämn fenolmognad. Luftig canopy-management minskar risken för mögel under höstens långa hängtid. Skörden sker från slutet av oktober till mitten av november, då druvorna nått fenolisk mognad men fortfarande har frisk syra. Handplockning i små korgar följs av noggrann sortering. Druvorna avstjälkas och krossas försiktigt; musten kyls kort för klarning.
Jäsning
Primärjäsningen startar i rostfritt stål kring 24–26 °C för att extrahera färg och tannin. Dagliga överpumpningar balanserar kraft med frukt. I ambitiösa cuvéer låter vinmakaren musten macerera upp till 30 dagar för maximal komplexitet. Malolaktisk omvandling sker i tank eller ek.
Lagring och buteljering
Vinet lagras 12–24 månader, ofta i en blandning av stora slavonska botti och franska barriquer. Sur lie-kontakt ger rundare tannin medan lång tid på flaska (minst ett år för Taurasi DOCG) integrerar de rökiga, tjärlika tonerna. Klarning hålls minimal för att bevara struktur.
Food pairing – vilken mat passar till Aglianico
Aglianicos kraftiga tanniner och höga syra kräver proteinrik, smakintensiv mat. Ragu napoletana med långkokt nötkött och tomat lyfter fram vinets körsbär och örter, medan syran skär genom fett. Grillat lamm med rosmarin och vitlök speglar druvans rökt-peppriga karaktär och tämjer tanninerna.
För ost är pecorino stagionato och extra lagrad caciocavallo utmärkta: sälta och umami balanserar vinets struktur. Vegetariskt? Prova aubergine parmigiana där den krämiga osten och tomatsötman möter vinets friskhet.
När vinet mognat lockar jordiga toner av tryffel och läder. En risotto al tartufo gör underverk, liksom vildsvinsgryta med kastanj. Undvik syrliga citronbaserade såser och het chili – de kan förstärka alkoholen och skapa obalans. Servera gärna kring 18 °C och ge vinet en timmes luftning för att mjuka upp tanninerna.
Lagring och serverings temperatur för Aglianico
Lagring
Aglianico är byggt för källaren. Basviner mår bra av tre–fem års vila, medan topp-Taurasi eller Vulture Riserva kan utvecklas i 15–20 år, då plommon övergår i torkad frukt, tjära blir läder och syran vävs in. äldre årgångar öppnar sig bäst runt 18 °C efter 60 minuters dekantering. Lagra flaskorna svalt (10–13 °C) och mörkt med jämn luftfuktighet för att bevara korken och bromsa oxidation.
Servering
Servera unga exemplar vid 16–18 °C; äldre årgångar öppnar sig bäst runt 18 °C efter 60 minuters dekantering.
Vad är skillnaden mellan Aglianico och Nebbiolo
Båda druvor kombinerar hög syra och kraftiga tanniner, men uttrycket skiljer sig. Aglianico, från södra Italiens vulkanjord, ger mörk frukt, lakrits och rök; tanninerna är breda och ”köttiga”. Nebbiolo trivs i norra Italiens kalk- och lermarl och bjuder ljusare röda bär, rosor och tjära, med mer silkeslik men uthållig tanninstruktur. Nebbiolo mognar tidigare på rankan men kräver lång flasklagring; Aglianico mognar sent i vingården men kan nå harmoni snabbare i källaren med rätt vinifiering. Båda ger lagringsdugliga viner, men Nebbiolo är ofta aromatiskt eterisk, Aglianico tät och mörk.
