Porter och Stout

Porter eller stout är riktigt mörka, överjäst öl. Skillnaden dem emellan är hårfin men där porter är något sötare och stout står för en torrare stil.

Öl med mörk färg och smak av hårdrostad malt. Typen ska ha uppstått i London för cirka 300 år sedan med anledning av vattenkvaliteten som lämpade sig väl för dessa mörka, täta öl. Porter som utvecklades i London tenderar att ha en liten sötma medan stout, som utvecklades i Dublin, har torr smak. I Dublin har man en annan typ av vatten med mer salter. Vattenkvaliteten bidrog till ölet blev till en snustorr variant, ofta i kombination med lätt rostade toner. Porter som namn är äldst men det är stout som är vanligast i dag. Intressant är att ölet Guiness görs av ljus malt, den svarta färgen och brända smaken kommer från rostat, omältat korn. Bryggerier som Carnegie och Mariestads har eller har gjort porter-öl. Torr stout ska vara väl humlad. Engelsk stout innehåller ofta karamellmalt och smaken blir mildare, ibland söt. Man kan hitta alla möjliga varianter inom stout-gruppen: som milk-stout, outmeal-stout (havre).

Milk stout eller cream stout

En typ av stout som bryggs med lite laktos eller mjölksocker. Denna brygd kan inte jäsas av öljäst, varför resultatet ger öler med större fyllighet och en mildare sötma.

Oatmeal stout

Är ytterligare en variant med upp till 20 % havremjöl/malt. Havre påverkar definitivt smaken och gör att man upplever en större mjukhet.

Imperial stout

Är en öltyp som exporterades till Kejserliga Ryssland på 1700-talet med extra hög alkoholhalt. Namnet är från tiden när ölet exporterades från London till Ryssland. Det ska ha varit Kejsarinnan Katarina den Stora som hade ett gott öga till det mörka, London Porter.