Falanghina
Falanghina har odlats i södra Italien sedan romartiden men har på nytt fångat sommelierers intresse tack vare sin kombination av citrusfrisk syra, diskret blommighet och sälta från vulkanisk jord. Druvan speglar Kampaniens kustklimat och serveras lika gärna till fisk som till burrata med citronzest.
Innehållsförteckning
Så smakar Falanghina
I glaset skimrar Falanghina blekt halmgul med gröna reflexer. Doften öppnar med citronblom, bergamott och vita persikor, följt av jasmin och en antydan färsk mandel. På tungan tar en pigg syra ledningen och ger vinet en uppfriskande ryggrad som balanserar den medelfylliga texturen.
Mineraliteten – ofta beskriven som krita eller havssalt – förstärks när druvorna vuxit på vulkanisk tuff kring Benevento. I varmare slänter kring Solopaca drar frukten mot gul plommon och ananas, medan druvor från kustnära Campi Flegrei får en lätt rökig flintton från sandiga vulkanjordar.
Jämfört med Greco di Tufo är Falanghina luftigare och mer citrusdriven; gentemot Vermentino saknar den örtkryddan men bjuder istället på tydligare blommighet och sälta. Finishen stannar kvar med grapefruktzest och en diskret bitterton av pomerans som gör vinet särskilt matvänligt.
Falanghina - Druvans historia
Namnet anses komma från latinets phalangium, ett system av stavar som stödde de antika uppbindningarna. Romarna hyllade druvan i skrifter om Falernum-vinet, som Plinius den äldre listade bland imperiets finaste drycker. Under medeltiden flyttade odlingen norrut mot Benevento och Avellino där kloster upprätthöll traditionen.
På 1800-talet rasade phylloxera över Italien, men Falanghina klarade sig bättre än många andra sorter, delvis tack vare sandiga kustjordar där lusen hade svårt att överleva. Trots detta föll druvan i glömska under 1900-talets bulkproduktion.
Renässansen kom på 1990-talet när vinmakare som Luigi Moio och Cantine del Taburno isolerade äldre kloner med lägre avkastning men högre aromintensitet. De införde temperaturkontrollerad ståltanksjäsning som skyddade vinets florala doft. Samtidigt började forskare vid universitetet i Neapel kartlägga DNA-skillnader mellan klonerna Falanghina Beneventana och Falanghina Flegrea. I dag odlas drygt 3 000 hektar och druvan har blivit symbol för modern kampanisk vitvinskvalitet.
Falanghina odling & tillverkning
Var odlas Falanghina
Falanghina i Flegrei
Strax väster om Neapel växer Falanghina på porös, ung vulkanisk sand formad av de flegreiska fälten. Rötterna kan tränga djupt och många stockar är fortfarande oympade, vilket ger en ovanlig renhet i frukten. Havsbrisarna kyler kvällstid och för in en diskret sälta, medan den starka solen driver fram citron, grapefrukt och gula äpplen. Den lätta, väldränerade sanden tvingar rankorna att arbeta, och resultatet blir slanka, energiska viner med flintig mineralitet och lång, torr eftersmak. Här handlar uttrycket lika mycket om platsen som om druvan: vulkanens asklager, ljuset från bukten och de svala nätterna skapar Falanghina med skärpa och echo av hav.
Falanghina i resten av italien
I Sannio runt Benevento kliver druvan upp på högre lägen med kalkrik lera. Dagarna är varma men nätterna faller betryggande svala, vilket bevarar syran och lyfter citrustonerna. Vinerna får ofta en tydligare ryggrad, med inslag av grönt äpple, mandel och en liten vitpepparton. I Taburno DOCG blir strukturen ännu mer markerad tack vare sydvästvända sluttningar och vindar från Apenninerna; vissa producenter låter vinet vila på jästfällningen för en krämigare mitt och brödig nyans utan att förlora friskören. Längre söderut, i Molise och på delar av Puglias kalk- och sandjordar, driver värmen frukten åt persika och mogen citrus. Noggrann skördetiming är avgörande för att behålla balansen; plockar man tidigt får man en stram, citronkärnig stil, väntar man längre blir vinet rundare och mer solmoget.
Falanghina utanför Italien
Utanför Italien dyker Falanghina upp i små, nyfikna planteringar där klimatet erbjuder mycket ljus men också svalka nattetid. I Kalifornien, särskilt nära kusten i Santa Barbara, kan havsdimman bromsa mognaden och ge rena aromer av citronblom, örter och ett tydligt mineralgrepp. Enstaka odlingar på andra håll testar druvans tålighet mot värme och torka, ofta på väldränerade jordar där rötterna söker sig djupt efter fukt. När förutsättningarna stämmer – stark sol, god dränering och sval kvällsluft – bevaras druvans kärna: en pigg syra, tydlig citrusprofil och den diskreta bittermandel som gör Falanghina så matvänlig.
Så tillverkas Falanghina-vin
Vinodling
Stockarna beskärs kort för att hålla skörden nere och ge koncentrerad frukt. Lövverket glesas så att klasarna får luft, något som är extra viktigt i fuktiga kustlägen där mögel annars kan få fäste. Kalk och porös vulkanisk sten reflekterar solen och lagrar dagsvärme som frigörs på kvällen, vilket hjälper druvan att mogna jämnt utan att tappa sin friska syra.
Skörd och pressning
Skörden sker för hand i slutet av september när syran fortfarande är pigg och frukten fullt utvecklad. Druvorna kyls direkt efter plockning och pressas hela, varsamt, för att undvika beska från skal och kärnor. Därefter får musten klarna naturligt i sval temperatur så att smakerna blir rena och precisa.
Jäsning
Jäsningen sker främst i rostfria ståltankar vid svala temperaturer för att bevara toner av citrus och vita blommor. En mindre andel kan jäsa i äldre, neutrala träfat för att runda av texturen utan att lägga på tydlig ekkaraktär. Den malolaktiska jäsningen stoppas oftast, så att vinets livliga syra och fräschör finns kvar i glaset.
Lagring och buteljering
Efter jäsningen vilar vinet på sin jästfällning under några månader. Den försiktiga omrörningen ger en krämigare mitt och en diskret brödig nyans, samtidigt som fräschören bevaras. I mer ambitiösa versioner kan en kort tid på äldre ek ge en lätt nötighet. Slutligen klarnas vinet skonsamt och filtreras minimalt före buteljering för att behålla aromerna och den rena, mineraldrivna avslutningen.
Food pairing – vilken mat passar till Falanghina
Falanghinas kombination av citronsyra, florala toner och mineralitet gör den idealisk till spaghetti alle vongole: musslornas sälta speglar vinets lätta sälta, medan citronstänket dansar med syran. Friterad calamari med persilja och aioli låter citrus och mandelton framträda.
Prova en burrata med apelsinzest och myntapesto – vinets blommor och syra skär genom ostens feta kräm. Grillad svärdfisk med örtsmör accentuerar grapefruktbeskan. Vegetariskt? Risotto al limone förstärker vinets citronnot och krämiga textur.
För regional harmoni serverar kampanierna Falanghina till frittura di paranza (småfisk) där vinets fräschör lyfter friteringens crunch. Ekfatslagrade exemplar klarar kyckling med rosmarin och fänkål eller pumpagnocchi där mandelbeskan möter sötma. Undvik alltför het chili eller vinägerstarka såser som kan göra syran skarp.
Lagring och serverings temperatur för Falanghina
Lagring
De flesta Falanghina vinner på att drickas inom två till tre år för maximal citrusfräschör. Strukturrik Sannio-Riserva kan utveckla honung och bivax i fem år. Förvara flaskor kring 12 °C och hög luftfuktighet.
Servering
Servera vinet vid 8–10 °C för sprödhet; lätt ekade versioner kan njutas vid 11–12 °C. Dekantering behövs sällan men fem minuters virvling i glaset öppnar jasmin och mandel.
Vad är skillnaden mellan Falanghina och Greco di Tufo
Falanghina ger citrus- och blomdrivna viner med tydlig sälta och hög, men inte skärande, syra. Greco di Tufo, från grannprovinsen Avellino, har lägre pH och djupare gyllene färg, ofta med aprikos, rök och en fenolisk greppighet. Greco mognar senare, trivs på svavelhaltig tuff och producerar mer lagringsdugliga viner med mandelbitter finish. Falanghina är därmed lättare och mer omedelbar, medan Greco är kraftigare och byggd för komplexitet.
