Kräftskivan – min brygga mellan nu och då

Fångst efter ett nattpass.

Vi växer upp fort i det här landet. Redan som småbarn får vi nycklarna till en värld av sena nätter, ekivoka visor och socialpolitiska diskussioner. Och allt är kräftskivans förtjänst.

Jag brukade fiska kräftor i sjön Trehörningen i Marielund, där min familj har sommarhus. Det var det bästa jag visste när jag var liten, för man fick ro båt mitt i natten, och så tyst man kunde för att inte avslöja var vi lagt i våra mjärdar.

Och så fick man lysa med ficklampa.

Sedan koket, där kräftorna hälldes levande, tillsammans med öl, bitsocker och dill, i en gryta lika stor som min badbalja. I min släkt har traditionen antagit nära mytiska proportioner; när min farbror gick bort och det vid begravningen hölls tal, så hyllades hans kräftfiskekunskaper. Kanske för att hans experimentella metoder innefattade bananer.

Jag vet inte vem du var som höll talet, men tack snälla.

Sensommar 2013

Och jag är bjuden på kräftskiva i Lillängen. Den är anordnad enligt konstens alla regler av det bedårande paret Tobias och Emma. Vi gäster har med oss presenter, hundar, barn, och min vän Mattias en ligamentskada.

Över fördrinken konstaterar vi att planerna på en kväll i den lummiga trädgården har regnat inne. Vi är nästan tjugo personer, så festligheterna dukas upp i husets föreningslokal, något som jag är lite svag för.

Föreningslokalen brukar vara rummet för brustna drömmar: rangliga pingisbord, hemdrejade krukor och skålar, udda bestick samt, ofta, illustrerade klassiker. I just den här lokalen blickar Da Vincis ”Kvinnan med hermelinen” ner över ett utsökt dekorerat långbord och ovanför stereon hänger ett par skridskor.

Kräftor i drivor (foto: Filip Grandert).

Vi slår oss ned med färgglada papptält resta på huvudet

Det dignande bordet är dukat med Janssons frestelse, fyra sorters pajer, matiga röror och såser samt kräftor i drivor. Till barnens förtjusning har vi lustiga hattar på oss och bordsskicket är ju som bekant av karaktären anything goes: det sörplas, knäcks klor och grävs i kräftskallar. Det är hjärtskärande att se Mattias stryka sitt ömma knä när vi krossar skal och bryter av ben.

Och jag är så fokuserad på att inte få fläckar på mina vita byxor att jag glömmer att korka upp en medhavd flaska Couvent de Jacobins.

Men vad är egentligen vitsen med den här traditionen?

I ett avsnitt av SVT:s Historieätarna berättade Fredrik Lindström att idén med julbordet är att hålla kontakten bakåt; att skapa en kontinuitet mellan generationerna. Och på samma sätt kanske kräftskivan kan ses som en brygga mellan ett nu och ett då – en tradition som inte fått någon internationell spridning, vilket är märkligt eftersom den innehåller både sprit och sånger med könsord.

Kräftskiva i Lillängen:

Profil: Skaldjursgemyt i föreningslokal.
Klientel: Goda vänner, totala främlingar, barn samt små hundar.
Vinlista: Icke.
Typsituation: Hundarna sätter på varandra.
Betyg: 5 av 5.