Moleria – en argentinare i Barcelona

Febervarma passerar vi La Rambla och för varje kvarter väcks staden sakta ur eftermiddagens siesta. Via Carrer de l'Argenteria tar vi oss djupare in i det bohemiska, och ack så trendiga, området El Born. Genom gotiska valv, trånga språng och gränder som vecklas ut till stenlagda piazzor. Jag och ett par kollegor är på jakt efter den argentinska köttrestaurangen Moleria.

Lågkonjunkturen gapar ur tomma fönster, den recession som Spanien befinner sig i sedan två år tillbaka tycks äta sig in i husfasadernas murbruk. Men som Leonard Cohen sjunger i Anthem: ”Det finns en spricka i allt, det är så ljuset kommer in” – så finns här något lysande.

För likt England i slutet av 70-talet, där Thatchers kompromisslösa ledarstil fick en hel generation i Bromley att starta punkband, så är varje gathörn i El Born hem för ett litet trotsigt galleri, en vinbar, mode- eller designbutik. Inte undra på kanske, i området huserar även Museo Picasso.

Moleria har sin adress ett par trappsteg ner från Plaça Comercial

Inredningen är stramt avskalad, med lampor i klara färger. Det är kuperat, varje pinal har sin egen våning eller hylla. Toaletten, köket, blomvaser – allt är placerat i olika nivåer. Något förvånande står inte vårt bords saltkar på en piedestal.

Oavsett typ av restaurang är det i Barcelona kutym att servera gästen någon typ av pinne till förrätt: crustinipinne, träpinne med getost eller kexpinne med anklever. Så även här. Jag beställer en Gin & Tonic som i omfång påminner om Stora Bält. Och medan jag sippar på den och vi knaprar på våra pinnar, ögnar vi igenom menyn: argentinskt kött i form av entrecote, flankstek, grillade revbensspjäll och kryddiga korvar samt olika pastarätter, pajer och risotto.

Djupdykningen in i argentinsk köttkultur för ett ögonblick samtalet från menyn till filmatiseringen av Alive.

Vi beställer ett par flaskor Lagarde Malbec och får frågan om vi vill ha något lätt medan vi väntar på våra huvudrätter.

”Seguro.”

Det dröjer inte länge innan smårätter dukas upp

De består av en skål smält ost och skinka – lite som en cappriciosa utan deg – samt matiga piroger med ost-, biff- och kycklingfyllning. Likt fågelungar gapar vi konstant efter mer.

Dessa aptitretare hinner inte mer än landa förrän huvudrätten anländer. Jag fastnade för en entrecote med grillade grönsaker; och köttet är så mört att det kunde vara serverat svept i en argentinsk rugbytröja.

Efter väl förrättat värv lutar vi oss mätta tillbaka och bara ler. Vinet är snart urdrucket och efter en grappa, i shotsglas, är det dags att tänka på refrängen.

På hemvägen stannar vi till vid ett hål i väggen för en färdknäpp: Mojito’s. Vi tar dem ”to go”, vilket känns förbjudet på ett hem och skola-vis.

Moleria:

Profil: Argentinsk köttrestaurang.
Klientel: Woody Allens typgalleri i Hollywood Ending.
Vinlista: Överblickbar. Spanskt och argentinskt.
Typsituation: Man tar trappan till toaletten och hamnar i köket.
Betyg: 4 av 5.