Den gudomliga komedin på W Hotel

Segelhotellet.

Den spetsiga takkammen på W Hotel skär ett snitt genom stratosfären. Likt Sagrada Familia, Gaudís ännu ej färdigställda basilika, reser sig detta segel av glas som en fysisk manifestation av människans strävan efter att vara nära Gud. Eller att i takbaren själv känna sig gudomlig.

Hotellet, som i folkmun går under namnet Hotel Vela (segelhotellet), ritades av den postmodernistiske arkitekten Ricardo Bofill. Det har sin adress utmed strandpromenaden La Barceloneta i Barcelonas hamn, granne med surfshoppar och en allé av palmer.

Akt ett

Tidigare under dagen har jag stått med uppvikta byxben i strandkanten i skuggan av hotellet med en iskall öl. Bland barnfamiljer, surfare och marijuanaförsäljare. En kort hissresa senare väntar drinkar på hotellets soldäck. Här skuggar palmblad det azurblå poolvattnet och solbäddar står uppradade längs ett trädäck. Våningen under huserar en dj med en fäbless för The Sugarhill Gang och Soft Cell. Och medan Biz Markie’s ”Vapors” tonar ut, sänker sig solen bakom poolkanten.

Soldäcket på plan två.

Hotellet har 473 rum; samtliga kategorier subtilt namngivna: Wonderful room, Fabulous room, Studio suite, Marvellous suite, Spectacular suite, Wow suite samt Extreme wow suite. Det senare till ett pris av 93 000 kronor per natt. Då ingår fri tillgång till spaavdelningen, samt fågelfrön till tornfalkarna som häckar på balkongen.

Akt två

Hotellets strandkrog, med det havsnära passande namnet Salt, är även den inramad av glas. Mina vänner och jag slår oss ned på uteserveringen och en doft av fisk och skaldjur samt grillat kött fyller luften. Från vårt bord har vi utsikt över skyskrapan Torre Agbar, även kallad Jättedildon.

Vi får in menyerna, vilka är lätt inspirerade av det kaliforniska köket. Efter ett glas El perro verde bestämmer jag mig för carpaccio med ”crisp oysters” till förrätt. Och likt hur Picasso med tiden antog ett mer naivistiskt uttryck, så serveras huvudrätten på ett opretentiöst vis. Min tonfiskstek med saffranrisotto, tapenade och körsbärstomater är så rejäl att den med fördel kan ätas med harpun.

Strandkrogen Salt.

Akt tre

Redan på stranden kisade jag drömskt upp mot hotellets takbar. Jag föreställde mig något sobert under bar himmel, dämpad belysning, en stilla bris som blandar sig med sval jazz, måhända en flygel. Äldre gentlemän i linnekostymer, cigarettmunstycken, konjakskupor vilande i kaffekoppar – som en scen ur en F. Scott Fitzgerald-novell.

Istället möts jag av dansgolvet på M/S Cinderella. När hissdörrarna glider isär tränger ”Call Me Maybe” med Carly Rae Jepsen in i varje vrå och tanke. En vägg av studsande zombies skymmer bardisken, bakom vilken bartenders skymtar, som med sugrör och en melon gör det bävrar kan åstadkomma med ett träd.

Hades.

Ridå

Innan mina pupiller ens har hunnit vänja sig vid strobeljuset är jag på väg ner, och ut till en väntande taxi. Klockan är nu halv tre på morgonen och det ska bli himmelskt att sova.

W Hotel/Salt:

Profil: Dantes Inferno med hiss.
Klientel: Lionel Messi.
Vinlista: Ett trevligt spanskt urval.
Typsituation: Tron att det är roligare en våning upp.
Betyg: 4 av 5.