Tweed i Gamla stan, Stockholm

Jag och min bäste vän har just ätit grillad hälleflundra på Gondolen. Magnus är pappa numera och bor sedan ett år tillbaka i Strängnäs med sin familj. Kanske ser han Stockholmsbesöket som ett kravlöst pax – hans sturm und drang-ögonblick – för när han mellan klunkarna av fördrinken fick frågan om han önskade potatissallad eller krossad färskpotatis till fisken sa han pommes frites. Det kanske inte låter så depraverat, men det rör sig om en behärskad person som ser linfrö som godis.

Stockholm von oben

Vi hade tur som fick ett fönsterbord. Sommartid är uteserveringen på Erik Lallerstedts Gondolen välbesökt. Och ja, jag förstår om någon kallar det ett turisthak, men det är att göra det väl enkelt för sig. Måhända beror det på att jag dricker champagne eller att vi befinner oss trettiotre meter över Riddarfjärden, men när jag kisar mot solen och ser vita segel, ångbåtarna som lägger till vid Stadshuskajen och folkmyllret längs Norr Mälarstrand så slår det mig att det inte blir mer svensk sommar än så här.

Över ett glas Petit Chablis funderar vi på hur vi ska få ut mesta möjliga av den ljumma augustikvällen. Vi bestämmer oss för en fortsättning i källarlokal, med giftig rök och tilltugg av onämnbara griskroppsdelar. Så vi tar Katarinahissen ner, slussar oss in mot Gamla Stan och följer folkströmmen längs Lilla Nygatan mot Tweed.

– Good evening.

En brittisk herrklubb i Gamla Stan

Tweed är krögaren Daniel Crespis brittiska enklav innanför Djurets matsalar. Baren kan ses som en initierad tolkning av en viktoriansk herrklubb, med en parad av Chesterfield-fåtöljer och tunga tweedtyger elegant svepta längs väggar och golv samt virade runt en allé av pelare. En puritan skulle kunna kalla det en randsydd klösbräda med vinkällare. Från ett tidigare besök minns jag hur grissvålar, rostat märgben med stör-rom samt lufttorkad svinnacke bars ut på silverfat.

Viktoriansk herrklubb?

I Negronibaren hänger cigarröken tät

Väl på plats upptäcker vi att Tweeds bardel har sommarstängt. Ljuset är dämpat och längst in i halvdunklet kan vi skönja ett mörkrött draperi som bardisken svepts in i. Likt en scen regisserad av David Lynch gapar Chesterfield-fåtöljerna tomma och de uppstoppade fåglarna stirrar häpet framför sig i sina montrar. I bjärt kontrast hörs musik från våningen ovanför. En trappa upp, under en bar himmel som då och då skyms av cigarrök, huserar Negronibaren. Här spisar vi kubansk jazz och cava. Och efter ett par glas börjar jag snegla lystet mot humidoren: Cuaba, Cohiba, Partagas, Hoyo de Monterey – bara att suga på namnen ger hjärtklappning och glåmig hud.

Så faller ett stilla regn som skingrar rökmolnen på innergården. När det till sist lättar beger vi oss till Söder Mälarstrand där M/S Kronprinsessan Martha ligger förtöjd. Och från baren på bakre däck ser vi solen gå ner bakom Västerbron.