Unga, snygga, smarta S-A vinmakarna på gång

Sydafrika är ett ungt vinland. Vinmakaren är entreprenören som börjar från scratch, varje år. Oavsett den värdefulla och historiska tillbakablicken som görs kontinuerligt ute i vingårdslägena förändras producentens grundförutsättningar årligen. Det hänger på vädret. Lyckligtvis är personen, vinmakaren, en stilstudie av en egenföretagare. Driven, uthållig, ambitiös och målinriktad visionär med sikte inställt på det för honom eller henne, ultimata vinet.

Att fasa in Sydafrikas viner i kategorin, nya världen, är helt rätt. Landets samlade erfarenhet när det gäller att producera vin har bara några få generationer att falla tillbaka på. I jämförelse med ”gamla världens” vinproducerande historia, som börjar cirka 6 000 år f Kr, är Sydafrika därför att betrakta som ”inte ens påtänkt”. Teknik i all ära men nedärvd kunskap och framförallt erfarenhet i hur platser (jord) och druvsorter utvecklas och beter sig över tid är en för vinmakaren ovärderlig erfarenhet.

Men säg den utveckling som bärs fram av endast erfarenhet, den finns inte. Det behövs lite ”av allt plus attityd” för att göra skillnad och se till att saker och ting händer.  Så fungerar det i vinvärlden som jag förmodar att det gör i andra branscher. Tänker direkt på Anders Röttorps artikel om Eben Sadie på Vinbanken, läs artikeln här. Herr Sadie ska för ett antal år sedan ha sagt att ”alla över 40 är som proppar”. Idag är han åldersmässigt nära proppstatus och såklart mer ödmjuk.  Men visst har han gjort skillnad under tiden fram till nu, dessutom – han är inte på långa vägar mätt eller klar ännu. Som tur är.

Att Sydafrika verkar vara som ett växthus för klädsamt kaxiga vinmakare är ytterligare en rolig reflektion att ta fasta på. Vad gör de egentligen därnere, som inget annat vinland verkar kunna mäta sig med? Och hur kan det komma sig att så många, begåvade och drivna vinmakare är från Sydafrika?

På snabb Stockholmsvisit under våren 2011 var flera vinproducenter som samlades i en workshop under rubriken  "Vin från Sydafrika". Jag fastnade speciellt för ett seminarium där fyra av landets rookies fick berätta om sitt arbete. Och det var mycket spännande det de hade att säga. För mig som åhörare låg dynamiken i den stora skillnaden dem emellan och deras olika syn på hur saker och ting ska göras ute i vingården, deras familjehistoria och vilka viner de vill ge konsumenten framöver.

På bild från vänster till höger;

Matthew Krone
Påläst, kommunikativ och affärsmässig är en bra summering av Matthew. Han brinner för sin familj, Sydafrika och vinerna som görs på farmen. Vinerna ska smaka Sydafrika och marknaden är oändlig.

Tonia Bosman
Tonia berättar att hon gillar att arbeta med händerna och att hon har en extra vurm för detaljer. Hon har precis börjat!

Philip Jonker från Weltevrede
Gruppens svar på Ingvar Kamprad möjligen? Philip har inga hang-ups om hur man ska göra vin eller hur de ”borde” smaka. Vill kunden ha vinsmak av vanilj, choklad eller kaffe då kan Philip fixa det.
Märkte själv hur ”gammal” jag verkligen är när jag provade Philips vita chardonnayvin med smak av vanilj. En chockartad upplevelse som jag ännu inte kommit över, - inget är som förr!

David Van Velden
Känslig och intuitiv ung man. Hög svansföring när det gäller kvalitet och äkthet. David vill se samling runt frågor som ”vart är Sydafrika som vinland på väg och hur ser omvärlden på landets viner”. En kille vars viner är värda att bevaka. Högintressant redan nu.

Sydafrika har ju som nämnts ovan både de bästa förutsättningar samt teknik för att framställa kvalitativa viner. Därför är det beklämmande att konstatera att landet också är (ensam)leverantör av så kallade designade viner med smaker som vanilj, choklad och kaffe. Må vara att man har en tillåtande lagstiftning men dessa ”vätskor” har en sammansättning och kvalitet, vilken borde diskvalificera dem från att få benämnas som vin. Än mer beklämmande är att den primära målgruppen för dessa produkter är Sydafrikas svarta – en befolkningsgrupp som till största del lever under ytterst svåra förhållanden. Hur tänker vinmakarna egentligen?

Avslutningsvis och med tanke på att få saker eller ting antingen är svart eller vitt, rätt eller fel. Kan det vara så att den så hett eftertraktade erfarenheten i vingården (gamla världen) egentligen är hämmande för utveckling rent generellt och att dagens Sydafrikanska vinframgångar ligger i de ungas förutsättningslösa experimenterande? Oaktat vad jag här anser om smaktsatta viner. Faktum är att de Sydafrikanska vinmakarna haft stor frihet att utvecklas efter egna idéer.  Ett annat faktum är att det inte på långa vägar är ett lika ”öppet klimat” i de europeiska vingårdarna. Funderingar värda att tänka på när erfarenhet basuneras ut som det enda rätta.