Besk eftersmak i populära viner?
Billiga viner från Sydafrika och Chile är populära storsäljare på Systembolaget. Vinernas låga priser väcker dock frågor. Druvors väg från jord till flaska är lång och rymmer mycket mer än hårt arbete på fälten, långa transporter och en behändig boxförpackning. Idag vet vi att många av världens vingårdsarbetare betalar ett högt pris med oacceptabla arbetsförhållanden med hälsan som insats.
Vin i box introducerades 1996 och förpackningen gjorde omgående succé. Nu står vin i låda, tetra och påse för hela 64 procent av Systembolagets vinförsäljning. I denna grupp är det i särklass mest populära vinet rött och kommer från Sydafrika. Vinet heter Umbala och kostar 154 kronor för tre liter. Jag kan inte redogöra för vilka förhållanden druvor till vinet Umbala odlats och skördats men då det handlar om dessa gigantiska volymer kan ett enda vin, som säljs av en enda aktör, Systembolaget, göra skillnad. Som kund vill jag gärna veta hur det ligger till.
Varje månad säljs 500 000 liter eller 167 000 trelitersboxar Umbala och det gör vinet till Sveriges mest populära vin någonsin kan tilläggas. Enbart Umbala står för hela 5,5 procent av Systembolagets vinförsäljning.
Umbalaboxen listades i det så kallade beställningssortimentet 2007 för 129 kronor. Det låga priset samt bra recensioner gjorde att försäljningen tog fart direkt. I mars 2010 höjde importören priset från 129 till 139 kronor men det påverkade inte konsumenterna då populariteten höll i sig och försäljningen ökade med ytterligare 66 procent. Då hade Umbala kvalificerade sig för en plats i Systembolagsbutik där boxen nu säljs för 154 kronor. Ett vin som listats av importören i beställningssortimentet har när det når en viss försäljningsvolym rätt till en butiksplats. För importören är det ett sätt att få in vinet bakvägen, förbi bolagets inköpsavdelning. Alla importör kan göra på detta sätt. För Systembolaget är det omöjligt att ta snabba och övergripande inköpsbeslut då de för att infria sin uppgift som monopol utför sitt inköpsarbete metodiskt och kvalitetscertifierat.
En summering av Umbalas försäljning de senaste två åren (2010-2011) visar på sensationella siffror med över 3,5 miljoner sålda boxar eller cirka 10,5 miljoner liter vin. Det är nästan lika mycket vin som såldes på Systembolaget 1955, samma år som motboken avskaffades.
– Vår vision är att sälja stora volymer vin i Sverige och till många andra länder. Vi är redan en av de stora i Europa, berättar Takis Soldatos, upphovsman till Umbala, grundare och styrelseordförande Nordic Sea Winery AB.
Takis Soldatos fortsätter med att säga att han gör vinkonsumenterna en tjänst med Umbala. Hans mörka, blixtrande ögon säger detta på ett kaxigt, självklart sätt. Att succén med Umbala inte är något han tar för givet vill han poängtera. Men lågmäld är å andra sidan inte heller en bra beskrivning av affärsmannen som utan tvekan är vinkonsumenternas svar på Ingvar Kamprad och IKEA.
I stort sett allt vin som förädlas eller tappas av Nordic Sea Winery AB säljs till Systembolaget. Företaget står bakom flera av Systembolagets mest populära viner, utöver Umbala. En mindre del, mellan fem till tio procent, exporteras eller säljs till restaurang. Från Simrishamn går dagliga leveranser till Systembolagets distributionslager i Jordbro utanför Stockholm med vin som tappats på Österlen, packats på pall och emballerats för varje enskild butik. Hanteringen är rationell, logistiken välplanerad och som VD Bo Thorson säger,
– Vi arbetar processinriktat. Vi har kapacitet för det dubbla och vår målsättning är att producera 40 miljoner liter viner per år mot dagens 23.
Att en färdigemballerad pall Umbala som lämnat fabriken på Österlen går till bolagets centrallager i Jordbro utanför Stockholm för att sedan vända tillbaka med lastbil till Systembolagets butik i Simrishamn, 1,5 kilometer från fabriken, instämmer även VD Bo Thorson till som en knasig ordning.
Umbala skeppas från Sydafrika via Rotterdam eller Amsterdam till Helsingborg i flexitank av olika storlek. En flexitank påminner om en gigantisk plastpåse som ryms i en lastbilscontainer. Efter sex till sju veckors båtresa och en kort biltransport anländer vinet till fabriken i Simrishamn. Vid ankomst kontrolleras kvaliteten. Vinet som är klart när det lämnar Sydafrika fylls sedan i påse, packas i box och ställs på pall av Nordic Sea Winery AB inom loppet av åtta dagar från att vinet anlände hamn.
Om ursprunget är utanför Europa betalas tull med 25 procent. I vinets försäljningspris ingår 25 procents mervärdesskatt samt alkoholskatt om 21:58 per liter vin. Systembolagets hanteringsavgift för vinerna de säljer består av två delar, en rörlig del med 19 procent på inköpspriset plus en fast avgift på 4,25 kronor per box. Men är det möjligt för en importör att sälja tre liter sydafrikanskt vin som i detta exempel är Umbala, förpackat och klart, till Systembolaget för fyrtiofem kronor?
Butikspriset på 154 kronor, för tre liter vin, väcker således frågor. Är det inte trots den rationella hanteringen ett ovanligt lågt pris bara med tanke på den skatt som är förknippade med alkoholförsäljning i Sverige? Druvor ska odlas, skördas, pressas och jäsas till vin. Vinet ska blandas och stabiliseras, förpackas, transporteras, tullas in och om än kort tid, lagerhållas innan det slutligen når butiken. Att alla nu nämnda moment kräver en arbetsinsats förutom maskinella resurser är också självklart. Därtill tillkommer kostnaden för marken där vinstockarna växer. Hur går det ihop?
Enligt Nordic Sea Winery AB säkerställs druvor, kvalitet och tillgången på vin genom företagets relativt långa affärsförbindelser till leverantörer och producenter i Sydafrika. Eftersom Sydafrika bara tillåter export av färdigt vin hyr Nordic Sea Winery in sig på lediga vinerier för att göra eget vin. Det innebär att Umbala i princip är färdigt att drickas när det lämnar Sydafrika.
– Vi betalar 20 procent mer för våra druvor jämfört med dem som köper rättvisemärkta druvor i Sydafrika, berättar Takis Soldatos.
Fair Trade certifiering eller den i Sydafrika lagstadgade lönenivån är inte en garanti för att landets vingårdsarbetare tjänar minimilön eller har sociala rättigheter. En genomsnittlig lön för Sydafrikas frukt-, eller vingårdsarbetare är cirka 400 svenska kronor i veckan, vilket i jämförelse är en tredjedel av en i Sydafrika genomsnittlig arbetarlön. Intervjuer och besök gjorda av organisationer som Human Rights Watch och Food and Allied Workers Union på vingårdar visar också att många arbetare lever under motbjudande förhållanden, i utbredd social misär och att kvinnor samt arbetskraftsinvandrare, många kommer från Zimbabwe, är de mest utsatta. Att anställda på Fair Trade egendomar inte utan problem kan organisera sig fackligt var också något som förvånade rapportörerna.
I rapporten ’Ripe with Abuse’ från augusti 2011av Human Rights Watch berättar en 38-årig kvinna som arbetar på en Fair Trade odling nära Rawsonville, en timmes bilresa nordöst om Cape Town, att hon blivit misshandlad av en förman. Hon säger också att hon behandlas sämre för att hon är fackligt ansluten, ”Arbetsgivaren behandlar fackligt anställda på ett annat sätt, som att de ger lån till oorganiserade men aldrig till anslutna”. Ett lån innebär för de flesta arbetare ett första steg till egen bostad. Vid andra besök framkommer att det är vanligt att arbetsgivaren stryper tillförseln av vatten till arbetares bostäder när de vill att de ska flytta, att lön till del och därtill olagligt betalas ut i form av alkohol eller att skyddskläder vid besprutningsarbeten inte används är mer regel än undantag.
I den vidsträckta provinsen Western Cape, som rymmer merparten av Sydafrikas vinodlingsdistrikt har Department of Labour, Agri South Africa, 107 arbetsinspektörer som ansvarar för tillsynen av 6 000 vin-, och fruktodlingar. Antalet inspektörer är långt ifrån tillräcklig många. Human Rights Watch menar avslutningsvis i rapporten att Sydafrikas regering misslyckats med att skapa hållbara och långsiktiga förutsättningar för jordbruksarbetares löner, förmåner och boende. Men för att undvika generella omdömen för alla Sydafrikas vinproducenter poängteras i rapporten att besök gjorts på vingårdar med välfungerande arbetsförhållanden men att de är få.
För produkters innehåll ansvarar säljaren, i detta fall Systembolaget. Systembolaget har från januari 2012 startat sitt uppföljningsarbete av vinet de säljer. Fram till sommaren 2012 är en övergångsperiod för alla importörer som därefter kommer få se sig bli bedömda i hur väl de uppfyller Systembolagets CSR-kod. På frågan om varför Systembolaget först nu startar arbetet med att följa upp viners ursprung och tillverkningssätt, svarar Lennart Agén, Systembolagets presschef.
– Systembolaget påbörjade CSR-arbetet redan 2007. Att säkerställa goda arbetsvillkor i leverantörskedjan är en långsiktig process.
Att många kunder inte känner till den ovärdiga arbetssituation många av världens vingårdsarbetare har idag är trots allt märkligt och ett misslyckande för Systembolaget. Nordic Sea Winery AB säger att de betalar mer än gängse listpris för druvorna de köper för att göra Umbala och det borde rimligtvis leda till en förbättring för några av Sydafrikas vingårdsarbetare. Systembolagets kunder borde få tillgång till dessa fakta.
Som konsument är det omöjligt att ha koll på varor och livsmedels fullständiga innehåll, känna till deras ursprung eller fullständiga transportvägar. En detaljhandelskund måste kunna förlita sig på att tillverkare och säljare tar fullt ansvar för varorna de säljer, att som i detta fall, viner kostar vad de ska och att innehållet är vad det utger sig för att vara. Därför ska det bli mycket intressant att se resultat av Systembolagets CSR-arbete.
Det finns ingen genväg för ett vin från jord fram till bord. Druvor ska odlas, skördas, pressas och jäsas till vin. Vinet ska blandas och stabiliseras, förpackas, transporteras, tullas in om ursprunget är utanför Europa innan det kan säljas i butik. I Sverige tillkommer mervärdesskatt, alkoholskatt och Systembolagets avgifter.
Om både kommersiella intressen och kunder fram till nu handlat i aningslöshet träder en obehaglig sanning fram till en större insikt. Borde vi inte kunna betala mer samtidigt som vi kan ställa rättmätiga krav på vinet vi vill dricka.
Elke Jung
Enebyberg 2012-02-14
Artikeln är producerad med stöd av Sveriges Vinskribenters Förenings stipendium 2011 för undersökande journalistik inom vinområdet.
Faktaruta
När Sverige gick med i EU 1995 försvann monopolet gällande produktion, import, export och restauranghandel av alkoholdryck vilket varit Vin & Sprit ABs uppdrag. Över en natt fick det statliga bolaget konkurrens från hundratals privata vinimportörer. Samtidigt fick Sverige lov att behålla sitt detaljhandelsmonopol för alkoholförsäljning, Systembolaget. För att detaljhandelsmonopolet ska anses fungera ickediskriminerande administrerar Systembolaget utöver sitt butikssortiment, ett så kallat beställningssortiment. I beställningssortimentet kan importörer lista vin som inte köpts in av Systembolaget. Kunderna har därmed tillgång till ett i princip, obegränsat utbud vin samtidigt som Systembolaget upprätthåller och utför sitt uppdrag i enlighet med EU principen om varors fria rörlighet mellan medlemsländerna.
Faktaruta
Företaget Nordic Sea Winery AB ligger i Simrishamn. Expansionen har varit kraftigt under senare år och företagets 80 anställda, varav tre är vinmakare, arbetar i skift. Nya tappningslinjer för flaska, box och tub installerades 2009. Man har skaffat 11 nya stålcisterner utomhus samt 103 inomhus och vinmakarna har fått ett nytt laboratorium. I en tempererad avdelning ligger 1000 nya och begagnade franska ekfat med en volym på 225 liter vin per fat.
Faktaruta
Sedan 1990 är det förbjudet i Sydafrika för arbetsgivare att betala lön eller del av lön med alkohol, så kallad dop payment. Från att lagen infördes har arbetsförhållandena förbättrats hos de mest utsatta, arbetskraftinvandrare från Zimbabwe, men bevisligen förekommer dop än i dag i utbyte mot övertid.
Faktaruta
Corporate Social Responsibility – CSR – innebär att företag, på eget initiativ, aktivt engagerar sig i samhällsutvecklingen.
Faktaruta
Druvor som används i Umbala består av en blanding mellan sorterna cabernet sauvignon, pinotage och shiraz. Det genomsnittliga priset enligt SAWIS, S A Wine Industry Information & Systems, för de tre sorterna och för bulkvinsproduktion är 4 055 ZAR per ton. Ett ton druvor ger 750 liter vin. Det betyder att en liter vin kostar (5,40 ZAR) eller cirka 4:65 kronor per liter, råvarupris.
Faktaruta
En boxförpackning kostar cirka 1 Euro. Fraktkostnad från Sydafrika till Sverige kan variera beroende på vilket avtal en importör slutit med speditören samt beroende på volym. Uppskattad fraktkostnad, bulktransport, cirka 1 krona per liter vin. .
The Women on Farms Project (WFP) is a non-governmental organization based in Stellenbosch, South Africa.
Huvudbild: Fairtrade America
Hunger – bilder som fångar dagen
Mat, energi, miljö, klimat, konsumtion, sysselsättning – allt hänger ihop. Hur vi människor förhåller oss till dessa frågor är avgörande för hur samhället utvecklas. De […]
Monopolisten som ogillar sitt uppdrag
ystembolaget har i alla tider haft problem med sin identitet. Länge var målet att minimera försäljning och antalet kunder. Man tyckte illa om sina produkter. […]
Europeiska kommissionen offentliggör märkning för ekologiska produkter
Den nya märkningen för ekologiska produkter har nu offentliggjorts av Europeiska kommissionen i Europeiska unionens officiella tidning. Den kommer att bli obligatorisk från och med […]
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att kommentera
“En detaljhandelskund måste kunna förlita sig på att tillverkare och säljare tar fullt ansvar för varorna de säljer, att som i detta fall, viner kostar vad de ska och att innehållet är vad det utger sig för att vara.”
— Det låter som om du säger att ansvaret inte är köparens / konsumentens. Att vi måste kunna förlita oss på att en Högre Makt (Staten, Systembolaget, Folkhälsomyndigheten, Rättviseministeriet,…) ser till att det vi köper är Etiskt och Rättvist och Bra. (Eller så missförstår jag dig.)
Nej, det är nog faktiskt DU, käre kund/köpare, som bär ansvaret.
Hej Per
Tack för din kommentar.
Vad gäller försäljning i detaljhandel finns regler och avtal för säljare respektive köpare vilka reglerar köp och eventuell ångerrätt. För vissa varor finns grundläggande lagar som alkohollag, läkemedelslag och livsmedelslag. Därtill finns EU-förordningar. Säljare svarar för vara till kund och som kund har du i vissa fall undersökningsplikt (jämför köpa bostad). Om jag köper en liter mjölk i livsmedelsbutik tar jag för givet att det är mjölk och att innehållet är i enlighet med innehållsdeklaration. Olivolja, mjöl, ris, ägg, fisk, importerat fläskkött, nötter och fikon, mineralvatten, genmodifierade grönsaker, barnmat och choklad är bara några av de livsmedel vilka varit uppe för granskning av EU och livsmedelsverket under senare år. Att en detaljhandelskund måste kunna förlita sig på att handlare säljer varor som är vad de utger sig för att vara är för mig självklart. Om säljaren, detaljisten Systembolaget, är ett monopol, är kund därtill hänvisad (oaktat den snabba utvecklingen av alternativa köpkanaler under året) till en och samma butik (kedja). Ursprungsangivelse eller skyddad ursprungsbeteckning är till viss hjälp för kund. Den svenska lagstiftningen möjliggör att deklarerade ursprung från avsändarländer inte behöver kontrolleras/redovisas vid mottagandet i Sverige, som jag förstår. Det är inte bra. Att det genom stordrift och enorma volymer ges skalfördelar vilket sänker kostnad per producerad enhet är självklart bra för kund som söker en juste budgetvara. Men det torde, för många av de varor vi kan köpa idag (inte bara vin), finnas en kalla det för, absolut miniminivå, grundat på en råvaras kostnad. Vad gäller druvskördearbetares villkor finns även länder inom EU att studera närmare likaså kan regelverket för livsmedel inom EU debatteras. Det måste rimligtvis vara en inköpare (här Systembolaget) som besitter en för varugruppen nödvändig specialkompetens som kan avgöra en lägsta ingångnivå vad gäller pris kontra innehåll och ursprung. Därefter kan smak, stil osv tas hänsyn till. Systembolagets CSR arbete i inköpsprocessen är ett kvitto på att frågan har lyfts och nu uppmärksammas på allvar. Det är bra.
Gällande lagstiftning, se livsmedelsverket;
http://www.slv.se/sv/grupp2/Lagstiftning/Gallande-lagstiftning/
Elke,
Tyvärr förstår jag inte alls vad du vill ha sagt med din kommentar. Självklart finns det lagar som ska följas. Självklart ska det vara vin i flaskan om det står vin på etiketten… Vem menar något annat?
Det jag kommenterade, och undrade över, i citatet jag tog upp var att det *verkar* som om du menar att det borde var Systembolagets ansvar att vara mer moraliska och etiska än vad vi konsumenter är. Att det är Systembolaget som ska ”se till” att konsumenten väljer ”etiskt” och ”moraliskt”. Men jag kanske missförstår dig.
Min syn: det är inte Systembolagets roll att ta ett mer etiskt ansvar än vad vi konsumenter gör. Ansvaret ligger på konsumenten i första han att göra ett informerat val. Däremot är det SBs ansvar att tala sanning. Har de inte gjort det?
Det är kundens ansvar att välja ”etiskt” (vad nu det är!) eller inte. Det är inte Systembolagets ansvar att ”se till” att vi väljer etiskt ”efter som vi inte är kloka nog att göra det själva”.
Men du tycks mena att det är Systembolagets ansvar snarare än kundens. Som något storebrorsamvete.
Har läst den igen men har svårt att komma fram till vad du vill ha sagt. Vad är egentligen din slutsats av resonemanget i artikeln?
Hej Per
Tack för ditt engagemang, toppen verkligen och jag vill svara som följer:
Ett företags kommunikation med kunderna genom reklam plus andra informativa budskap och dess sociala ansvarstagande går inte att särskilja. Alla företagets kontakter ger signaler om vad de står för och är opinionsbildande, om monopol eller privata. Att utge sig för att vara socialt ansvarstagande är attraktivt i samhällets ögon. Värnande av folkhälsan lyfts kontinuerligt fram som en anledning till bibehållandet av det svenska detaljhandelsmonopolet (SB). Systembolaget har gott renommé i samhället och de står för värden som säkerhet, ansvar och hälsa. En fantastisk bedrift med tanke på att de säljer alkoholdrycker. Systembolaget måste då agera fullt ut utifrån de värden de står för.
I artikeln har jag beskrivit en del av en komplex situation, som jag ser den. Många vinkonsumenter känner inte till alla de arbetsmoment som krävs eller de kostnader och avgifter som är förknippade med vinproduktion. Sedan tillkommer skatter. Konsumenten kan inte heller hållas ansvarig för att känna alla Systembolagets långt över 1000 viners bakgrund och tillverkningssätt. Det är inte heller rimligt att kräva. Ansvaret hamnar hos Systembolagets experter och inköpare. Journalister kan berätta vad de ser, som denna artikel som är för konsumenten. Alla har ett ansvar, socialt och moraliskt, men det kan se olika ut bland individer som bland företag. Frågan är väckt och arbetet hos Systembolaget med samhällsansvar (CSR, corporate social responsibility) är igång. Det är bra.
För övrigt gäller frågan om innehåll och billiga produkter i västvärlden på bekostnad av arbetares låga löner eller svåra anställningsförhållanden inte bara vin. Det finns många andra exempel där bl a kläder, skor, väskor och mattor är bland de mer kända.
Vänligen/Elke
Om jag köper en Brunello di Montalcino så förväntar jag mig att vinet ska vara tillverkat och buteljerat i området men genom att INTE skriva att vinet är. som det hette förr i tiden, härtappat, så menar jag att säljaren agerar bedrägligt. Jag har sökt efter Poggio Nero på flera ställen och bara hittat det i Simrishamn. Inte i Toscana.
Det är kanske lagligt men likväl känner jag mig lurad.
Hej Svenne,
Tack för din viktiga fråga. Först, du är inte lurad men precis som du fick även jag lära mig ngt nytt efter att ha ställt frågan till importören. Poggio Nero är en Brunello di Montalcino, druvorna växer i området, de skördas, vinifieras, lagras och buteljeras i Brunello di Montalcino. För att få rätt till appellation finns regler, precis som du påpekar.
Men nu till nyheten, Poggio Nero är ett nytt projekt hos Oenoforos som går ut på att köpa druvor, i detta fall från en kulle (poggio) som heter Nero. De ansvarar för hela processen, i stället för att som vi vanligtvis tror att det är en vinbonde eller markägare som står bakom etiketten. Att ’ta ett namn’ var således nödvändigt.
Man kan tycka bra om detta, eller inte men helt klart är det att vi som köper vin kommer se mer av liknande viner i framtiden. Vinerna finns redan. De flesta i de billigare prissegmenten men här plötsligen dyker ett vin av klass upp. För konsumenten torde utvecklingen vara bra då det gäller priser, för alla ’vinromantiker’, beskrivningen är inte på något sätt nedvärderande, är det såklart inte lika roligt, kanske lite snopet första gången man hör talas om att det kan fungera såhär. Du kan jämföra med utvecklingen av livsmedelshandlarnas egna varumärken.
Kör på, var observant och fråga mycket och alltid!
VH/Elke