Tyskt vin - en resa från bra till världsklass

Lars Rudström är en vinälskare av rang som följt den tyska vinbranschen sedan 1980-talet. Nu delar han med sig av sina tankar kring Tysklands utveckling som vinland.

Efter att ha besökt tyska vindistrikt ett 40-tal gånger (mestadels Mosel) med start i mitten på 80-talet så har jag haft goda möjligheter att följa utvecklingen av tyskt vin. På 80-talet dominerade fruktiga viner, det vill säga viner med restsötma, De torra vinerna beskrevs i vinlistan som att de bara var för diabetiker. De fruktiga vinerna höll hög klass från en mindre mängd duktiga odlare; Fritz Haag, Hermann Dönnhof, JJ Prum, Willi Schaefer, Egon Muller, Dr Burklin Wolf, Keller, Wittman, Kunstler med mera.

Röda viner sågs som ett skämt

Att producera röda viner i Mosel eller andra distrikt föreföll mer att vara ett skämt. De beskrevs som tunna, utan bra frukt och ofta en dominerande syra. Utbudet på Systembolaget av tyska viner med bra kvalitet var mycket begränsat. Som jämförelse vid denna tid var vinerna från Alsace mycket väl representerade.

Den dominerande druvan var även då riesling, även om det odlades en del Muller Thurgau. Första gången jag provade ett bra torrt vin på 80-talet var hos Wilhelm Haag (Weingut Fritz Haag). Vi provade först en gutzriesling och efter att ha provat ett antal viner med restsötma gick vi tillbaka till det torra som då fortfarande upplevdes fruktigt med en syra som harmonierade med frukten. Kanske inte konstigt då Haag redan då räknades som en avTysklands främsta odlare och gör det fortfarande.

På 90-talet fick Tyskland det bättre rykte de förtjänade. Årgången 1990 var helt underbar och Spätlese och Auslese från denna årgång är underbara än i dag, och vittnar om hur långlivade tyska viner med restsötma är.

2000-talet blev en revolution för tyskt vin

2000-talet innebar närmare en revolution för tyska viner. Ett allt varmare klimat gav stabilare årgångar, mer soltimmar och skörden inleddes oftast en månad tidigare än på 80-talet. Numera görs oftast bara bra och bättre årgångar med varierande mängd druvor. Andelen torra viner ökar mycket snabbt i Tyskland. Särskilt efter att begreppet GG kom till, viner av Spätlesekvalitet som ska jäsas ut till torra viner, odlade på de bästa lägena (grand cru) samt får inte säljas förrän året efter i september. Dessa viner håller priser på mellan 30–40 Euro och bör lagras ca fem till tio år. Ett fantastiskt vin till både fisk och skaldjur men även lätta kötträtter.

På 2000-talet började det odlas fler och fler nya druvsorter som annars mest återfanns i Alsace. Där är för övrigt ett varmare klimat till nackdel då de där oftast har problem med att få tillräcklig syra i vinet. Druvor som pinot blanc, pinot gris, sauvignon blanc, chardonnay samt förstås även den röda pinot noir tar alltmer mark i besittning.

Dessa viner håller alla en mycket hög kvalitet. Provade en pinot gris hos Weingut Keller i Kaiserstuhl där allt socker var utjäst, det vill säga 0 gram restsocker. Ett enastående vin. En trend bland en del odlare är att öka sina arealer för att kunna leverera mer viner samt få plats med andra druvsorter. Riesling är såklart fortfarande kejsaren. Egendomar som Fritz Haag, Schloss Lieser, Dr Loosen, Dönnhof har utökat sina arealer kraftigt.

Vissa odlare väljer att inte utöka arealen och absolut inte satsa på nya druvor. En av dessa är Willi Schaefer som i dag räknas som en kultodlare och gör också helt enastående viner. I mars skickas hans vinlista ut och två veckor senare är det mesta sålt. Hans viner finns ibland på Systembolaget.

Tyskt vin blir allt populärare på Systembolaget

Marknaden har svarat upp väl mot de tyska viner som nu görs och riesling har blivit en stark trend. Inte minst syns det på utbudet. Det har nog aldrig funnits så många bra viner från Tyskland på Systembolaget, Leitz Magic Mountains säljs för rena inbrottspriset i relation till kvalitén. Likaså har de flesta bra restaurangerna i dag en ansenlig mängd tysk riesling på sina vinlistor. Priserna då? Varje år hålls vinauktioner i regi av VDP (tyska kcalitetsvinodlarorganisation). Dessa har fullkomligt exploderat. Vid senaste auktionen såldes en flaska ”alte reben” från A Wittman i Rheinhessen för 330 euro, En magnum GG från Dönnhof i Nahe, 1 100 Euro. Priserna för den senaste årgången, 2020, som auktioneras ut ligger högre än de flesta enprimeurviner från Bordeaux.

Så mitt råd till er läsare är köp på er tyska viner under förutsättning att ni gillar riesling. De kommer att fortsätta öka i pris. Längre fram kommer eventuellt en artikel om bra tyska odlare.

Lars Rudström
Grundsund