Fiano

Fiano är en av södra Italiens mest karaktärsfulla gröna druvor. Den förenar doft av honung, hasselnöt och stenfrukt med en pigg, mineraldriven syra. I sitt hem i Kampanien ger Fiano viner med både glans och substans, där terroirens vulkaniska nerv möter druvans egen textur och elegans.

Innehållsförteckning

• Så smakar Fiano
• Fiano- Druvans historia
• Fiano odling & tillverkning
• Food pairing – vad passar till Fiano
• Lagring och serverings temperatur för Fiano
• Vinbankens bästa Fiano-tips
• Vad är skillnaden mellan Fiano och Greco di Tufo
• Vanliga om frågor om Fiano

Så smakar Fiano

Fiano rymmer en ovanlig kombination av aromatisk charm och strukturellt djup. I glaset möts vita blommor, aprikos, kvitten och gul citrus av varma toner av honung, bivax och rostade nötter. I svalare lägen framträder grön stenfrukt, anis och en tydlig sälta; i varmare vingårdar skiftar frukten mot persika och mandarin med en lätt kryddighet. Munkänslan är ofta rund och nästan vaxig, men syran håller vinet alert och linjerat. Denna balans gör att Fiano kan kännas både rik och precis på samma gång.

Jämfört med Vermentino blir Fiano mindre örtig och havsbrisig, men mer texturerad och nötig. Jämfört med Greco di Tufo är Fiano ofta mjukare i syran och mer fokuserad på mandel, honung och gul frukt, där Greco snarare drar åt citrus och kalkig stramhet. I välgjorda Fiano finns ofta ett diskret rökigt drag från vulkanisk jord och en efterklang av bittermandel som skänker grepp. Den finishen, tillsammans med den fina syran, gör vinet särskilt matvänligt och ger god utvecklingspotential på flaska.

Fiano - Druvans historia

Fiano har odlats i Kampanien sedan antiken och förknippas ofta med det romerska ”Apianum”, ett namn som kan härledas till binas (”apis”) förkärlek för druvornas sötma. Genom medeltiden var druvan efterfrågad i Neapel med omnejd, men den krävande odlingen – små bär, låg avkastning och känslighet för väder – gjorde att arealerna aldrig blev stora. Under 1900-talet minskade planteringar ytterligare när högavkastande sorter prioriterades.

Renässansen kom med kvalitetsvågen i Irpinia på 1980- och 1990-talen, där odlare satsade på höjd, svalare lägen och noggrann vingårdsförvaltning. Fiano di Avellino erhöll DOCG-status och etablerade en ny standard: torra, texturerade viner som kunde lagras och utveckla komplexitet. Kort därefter började druvan spridas försiktigt utanför Kampanien – inte för volym utan för personlighet. I dag står Fiano som symbol för södra Italiens kvalitetslyft: en inhemsk druva som, när den odlas på rätt plats, kan mäta sig med Europas främsta vita viner och samtidigt bevara sin lokala identitet.

Fiano odling & tillverkning

Var odlas Fiano

Fiano i Kampanien

Kampanien är Fianos hem och hjärta. I Irpinia, runt Avellino, ger höga altituder, svala nätter och vulkanisk samt kalkrik jord viner med frisk syra, stenfrukt och en fin, nötig underton. Mikroklimatet växlar kraftigt mellan dalar och sluttningar, vilket syns i vinstilens skärpa och textur. Fiano di Avellino visar ofta mest elegans och mineralitet, medan varmare lägen närmare kusten kan ge rundare frukt och mjukare syra.

Fiano i övriga Italien

I övriga Italien finns Fiano i mindre skala på Sicilien och i Puglia. På Sicilien bidrar varma dagar och havsbris till solmogen frukt och en lätt örtighet. I Puglia blir uttrycket generösare med persika och mandel, men bäst resultat nås när vingårdarna får kylning nattetid.

Fiano utanför italien

Utanför Italien har Australien tagit Fiano till sitt hjärta, särskilt i McLaren Vale och Adelaide Hills. Där ger druvan en förvånansvärt svalkande profil med citrus, päron och mandel, ofta med en distinkt, torr mineralitet. Mindre planteringar finns även i Kalifornien, där kustnära lägen kan skapa en stil som påminner om Irpinia, om än med tydligare solmognad. Oavsett plats trivs Fiano i väldränerad, stenig jord och gynnas av tydlig dygnsvariation som bevarar syran.

Så tillverkas Fiano-vin

Vinodling

I vingården prioriteras balans före volym. Fiano har små, täta klasar och tjockt skal, vilket ger koncentration men kräver luftigt lövverk för att undvika sjukdomar. Höjdlägen och väldränerad vulkanisk eller kalkrik jord hjälper druvan att mogna långsamt och bevara sin syra. Målet är små, smakrika bär snarare än stor skörd.

skörd och pressning

Skörden sker ofta i slutet av september till början av oktober när frukten är aromatisk men fortfarande spänstig. Druvorna plockas svala, sorteras noggrant och pressas varsamt, ofta hela klasar, för att undvika onödig bitterhet. Musten får sedan sätta sig kallt så att den klarar upp naturligt innan jäsningen.

Jäsning

De flesta producenter jäser i rostfritt stål vid måttlig temperatur för att lyfta frukt och blomtoner. Ambitiösa tappningar kan delvis jäsa i stora, använda fat för att ge rondör och en silkeslen textur utan att dämpa doften. Malolaktisk jäsning används sparsamt; man vill bevara druvans naturliga fräschör.

Lagring och buteljering

Efter jäsningen vilar vinet ofta på sin jästfällning under några månader. Den kontakten ger krämighet, finbrödig nyans och ett längre avslut. En del viner får kort tid i större ekfat för extra djup, men stilen förblir torr, ren och strukturerad. Lätt filtrering och flaskvila rundar av helheten.

Food pairing – vilken mat passar till Fiano

Fianos textur och friska syra gör den ovanligt allsidig till mat. Klassikern i Kampanien är fisk och skaldjur: grillad bläckfisk med citron och olivolja speglar vinets sälta och stenfrukt, medan spaghetti alle vongole lyfter både mineralitet och citrusdrag. Den nötiga undertonen passar utmärkt till skaldjurssoppa med fänkål eller saffran.

Kyckling med rosmarin och vitlök, eller kanin långkokt med örter, möter vinets kropp utan att kräva ekfatskraft. Krämig burrata eller mozzarella di bufala får extra dimension av Fianos syra, och rätter med zucchini, kronärtskocka och mandel hittar en fin resonans i vinets diskreta bittermandel.

Vegetariskt fungerar Fiano fint till svamprisotto, gärna med porcini, där vaxig textur möter umami. Smaksätt med salvia eller timjan så förstärks vinets örtiga nyanser. Undvik alltför syrliga såser och hård chilihetta – de kan överrösta frukt och florala toner. En mild hetta, som i en saffransdoftande fiskgryta, fungerar däremot väl.

Som ostvän matchar Fiano halvlagrade, nötiga profiler som caciocavallo, pecorino i mildare stil eller en mandelrökig provolone. Den röda tråden är balans: Fianos syra fräschar upp, medan dess kropp och nötighet bär upp smakrika men eleganta rätter.

Lagring och serverings temperatur för Fiano

Lagring

Fiano utvecklas fint under tre till fem år, ibland längre från höga lägen i Irpinia. Med tiden fördjupas honung, bivax och nötighet, medan frukten drar mot kvitten och torkad citrus. Förvara svalt och mörkt, kring 12 °C, gärna med jämn temperatur.

Servering

Servera ung Fiano vid 9–10 °C för skärpa och citrusdriv. Mer ambitiösa buteljer och årgångar över tre år trivs vid 11–12 °C, där textur och nötiga toner öppnar sig. En kort luftning i glas eller karaff, fem till tio minuter, kan lyfta doften, men längre dekantering behövs sällan.

Vad är skillnaden mellan Greco di Tufo

Fiano och Greco di Tufo kommer båda från Kampanien men uttrycker olika personligheter. Fiano är ofta rundare i munkänslan med nöt, bivax och gul stenfrukt, medan Greco di Tufo brukar vara stramare, mer citrusskärpt och kalk-mineralisk. Greco ger tydligare syra och en rakare, torrare känsla i avslutet; Fiano bjuder på mer textur och en lätt bittermandelton. I svala, höga lägen kan Fiano ändå bli mycket frisk, men behåller sin vaxiga rondör. Båda lagrar väl, där Greco drar mot kritig elegans och Fiano mot honung och kvitten – två syskon med olika temperament.

Vanliga frågor om Fiano

Vinbankens bästa Fiano-tips