Vinprovning med Miguel av Periquita Superyor

Det portugisiska vinet Periquita har länge haft en hastig omsättning på Systembolagets hylla. Oftast konsumeras buteljerna samma dag som inköpet. Visserligen inget unikt för Periquita, jag läste nyligen att 95 procent av de köpta vinflaskorna i världen dricks upp inom 12 timmar! På en unik vertikalprovning av Periquita nyligen, så fick deltagarna erfara vilken utdelning man kan förvänta sig om man bara låter flaskorna ligga till sig lite. Eller vad tycker ni om mina följande smakbeskrivningar?

Periquita 1991 (magnum)
Doften är mjuk, sammansatt och mogen med aromatiska hallon, körsbär och karaktärsfull kryddighet. Känns betydligt yngre än 1988:an. I munnen ger vinet fortfarande ett ungt fruktigt intryck. Tanninerna är inte helt avrundade ännu. Men det är tydligt att vinet är gjort i samma stil som de äldre årgångarna, Periquita 1991 kan med andra ord vinna på vidare lagring. Eftersmaken klingar sakta av och lämnar spår av lakrits och läder efter sig. Jag gav vinet 88 Poäng av 100.

Periquita 1988
Väldigt svår doft att sätta fingret på, lite blyg och tillbakadragen med inslag av körsbär, mint och höstliga svamptoner. Smaken har högre syra än de andra vinerna, vilket gör mig så sjukt glad. Glad för att det är så uppenbart att det är en 1988 i glaset, friskheten och lagringsdugligheten i 1988:or från nästan hela Europa är slående. Annars samma körsbär med plommon och lakrits. Vad hände med vädret 1988 egentligen? Jag gav vinet 87 Poäng.

Periquita 1982
Doften är fruktigare och livligare än 1974:an. Mer hallon, körsbär och övermogna söta jordgubbar. En mjuk doft av tranbär och röd lakrits kommer fram efter att vinet stigit något i temperatur och påverkats av syret. Svampiga mognadstoner och stramare tannin än 1974:an. Det här var tveklöst ett mycket strävt vin i sin ungdom. En lite stallig karaktär börjar visa sig. Väldigt gott och med lång mjukt kryddig eftersmak. Jag gav vinet 86 poäng.

Periquita 1974
Doften är lite träig och påminner om torkande målarfärg, förmultnade trä, lite som att dofta på ett bärgat vrak. Men i bakgrunder finns även mogna körsbär och jordgubbssylt. Smaken är torr och med medel syra. Tanninerna känns som att de har vart relativt kraftiga i sin ungdom, men har nu mjuknat till silke. Frukten finns kvar, men känns ju väldigt trött, det är dock en behaglig upplevelse att ha vinet i munnen. Körsbär och mognadstoner av läder. Inte mer lagring tack. Här tar det stopp! Jag gav vinet 82 Poäng.

Betyder då detta att man kan förvänta sig liknade utdelning på den Periquitan som finns på Systembolaget idag? Nja, tyvärr har stilen på Periquita sakta men säkert moderniserats. Idag är vinet mjukare, fruktigare och mer drickvänlig direkt, vilket gör att det inte håller för lagring lika bra. Men allt är inte förlorat! Om du fortfarande vill lagra Periquita så har jag ett tips. Just nu finns några flaskor kvar på bolaget av den bästa Periquitan någonsin. Nämligen den lämpligt namngivna 2008 Periquita Superyor (nr 90362) Druvorna till vinet tas ifrån en vingård med riktigt gamla vinstockar på Sétubalhalvön norr om Lissabon. Klimatet påminner faktiskt om det i Bordeaux, men är lite varmare under dagarna såklart.

Vinet är gjort på den inhemska Castelãodruvan som fottrampas i de traditionella jäskaren som kallas lagares. Själva fottrampningen är faktiskt inte bara en pr-ploj, faktum är att fottrampade druvor ofta får en mycket fin tanninstruktur då kärnorna inte krossas. Efter jäsningen, som även den sker i dessa lagares så lagras vinet under 14 månader i nya franska ekfat. Det buteljeras ofiltrerat som så många av de bästa vinerna.

2008 Periquita Superyor (nr 90362)
Färgen är koncentrerad och i en blodröd nyans. Direkt på näsan blir det uppenbart att vinmakaren Domingos Soares Franco Inte har fallit för frestelsen att göra ett senskördat kraftpaket av det snitt som ofta ges de högsta poängen av diverse internationella vinkritiker. Vinet upplevs lite knutet och oförlöst direkt från flaskan. Med lufttid kommer det fram en sval, kvalitativ och koncentrerad frukt av plommon och bigarråer. Kryddan från de nya faten ligger djupt inne i frukten och ger ett lyxigt inslag. Om ni planerar att konsumera vinet direkt så krävs här en luftning på minst ett par timmar. Då kommer alla härliga toner av lakrits, mörk choklad och salvia verkligen fram. I munnen får ni ett europeiskt byggt rödvin som med sin moderata alkoholhalt på 13,5 procent passar bäst på bordsduken. Med sin verkligt kraftiga tanninstruktur och potenta fruktighet passar vinet perfekt till bland annat churrasco, de feta grillade styckesdetaljerna som är så vanliga på restaurangerna i Lissabon. Frisk härlig syra har vinet också välsignats med tack vare de kyliga vindarna som drar in över sétubalhalvön under nätterna. Det här är riktigt bra och ett praktexempel på vin som kommer att utvecklas mycket positivt genom åren på flaska. 15-20 år är ingen överdrift. Jag gav vinet 92 poäng av 100.