Alsaceviner, en byggsten i Sveriges vinutveckling

Favoritmarkera

Alsace har för mig och många andra varit en viktig milstolpe i vinresan. Här upptäckte vi viner som gav nya impulser och på många sätt förenade de bästa av Tyskland och Frankrikes vinstilar med svensk mat. Alsace tillförde oss något speciellt och unikt och själva blev vi förälskade och kunnigare.

 

Alsace är sedan många århundraden ett land med egen karaktär i gränslandet mellan Frankrike och Tyskland. Man har levt med starka intryck växelvis från olika kulturer i sin mycket långa vintradition. Man har anpassat sig och utvecklat egna styrkor. Man har lite av de bästa av både fransk och tysk tradition. Från Tyskland har man det välskötta, snygga, propra, väluppfostrade, trevliga och omtänksama dragen. Från Frankrike har man artisteri, individualitet och egensinnighet. I Alsace kan man kombinera dessa drag, som många annars tycker är motpoler.

Tyskt och franskt

Första gången jag kom till Alsace på 70-talet och körde in i rondellen utanför Riquewihr med bilen stannade en artig polis mig och meddelade att det fanns en liten oljefläck i rondellen som jag skulle se upp med. Att på den tiden bli stoppad av en polis i Frankrike betydde stora problem, aldrig service och artigt beteende, som i Alsace.  Alsacare skojar mycket om sin ställning som både tyskt och franskt. En historia som man gärna berättar är att alsacarna, som efter döden skall till helvetet, får förmånen att välja mellan tyskt och franskt. De är ingen större skillnad på dem man kokas sakta i en gryta med en kolbrasa. Men sensmoralen är att man skall välja franskt. För ibland så saknas det kol eller hela grytan eller något annat. Det är ett mycket ineffektivare helvete än det tyska.

Pinot Gris till svensk lax

Druvor som Pinot Gris, Gewurztraminer och Pinot Blanc var vi många som upptäckte via Alsaceviner, när den svenska vinkonsumtionen tog fart på 1980-talet. Man kan nästan säga att vid den här tidpunkten hade svenska konsumenter bättre koll på Alsacevinerna än de franska. Stor mineralisk pinot gris, passade också som hand i handske med våra klassiska rökta och gravade laxrätter. I Alsace hade man olika vita viner till alla rätter, gärna i samma måltid. Rött, då mycket lätt nästan lite roséartad pinot noir, drack man bara till smakmässigt mycket lätta rätter. All kraftigare mat krävde vita viner i Alsace.

Gewurztraminer till sill?

Gewurztraminer var en helt ny upplevelse med sina blommiga och kryddiga tonfall, i Alsace oftast i mäktig rik och nästan lite oljig form med låg syra. Det var viner man kunde ha till alla möjliga kul kombinationer. Vi var några som experimenterade med fet kryddig Gewürz till svenska sillrätter, med mycket intressanta resultat. Till Wedholms milda klassiska matjesill var det givna vinet en Vandage Tardive (sent skördad) Gewurz från Alsace med liten sötma. Alla gamla regler om drycker till sill kunde helt plötsligt kastas över ända, tack vare Alsacevinerna.

En eller Flera druvor

I övriga Frankrike skriver man inte ut druvsorter på etiketten. Men i Alsace heter alla viner sin druvsort och man blandar ogärna in mer än en druva i varje bättre vin. Den egensinnige Marcel Deiss började göra stora viner på blandningar av druvor från samma vingård under parollen att vingården, terroiret, är det som är viktigt. Druvsorten är bara ett fordon för att flytta terroiret till flaskan och vinets namn skulle som i Bourgogne vara vingården. Hans idéer är fortfarande kontroversiella med få efterföljare. I Alsace är man också ganska konservativ.

Alsaceriesling!!!

Det allra största nya som Alsacevinerna förde till mig och många andra nya svenska vinkonsumenter var fantastiska rieslingviner.  Många av dem kom inte in via Systembolaget, som förr var mycket dåliga på Alsaceviner. Ett vattenhål var det fantastiska vinutbudet då på Arlanda Taxfree. Vi reste och köpte stora viner på Arlanda tog dem med ut i Världen och sedan tillbaka hem till Sverige. Vi utvecklade så småningom sinnrika måttligt lagliga möten och byten på Arlanda för att direkt få ut vinflaskorna utan att resa runt med dem. Bland de viner som vi i slutet på 80-talet kunde köpa där var, då ännu måttligt kända eller dyra topprieslingen Clos St Hune från Trimbach. Ett av problemen med det vinet, ännu mer då än nu, var att det behövde så lång tid för att mogna och visa alla sina fantastiska toner. Som ung var den ståliga hårda syran helt dominerande. Med det gav vinet ett nästan evigt liv.

Lagligt och olagligt på Arlanda

På Arlanda hittade vi halvflaskor av Clos St Hune från det stora året 1971 med drygt femton år på nacken för 70-80 kronor. Så småningom blev utbudet på Systemet allt bättre. 1989 gjorde man för första gången en Vandage Tardive på Clos St Hune. Ett osannolikt stort och mäktigt vin som jag fortfarande har någon flaska kvar av. När vi inte hade tid att vänta i tjugo år och mer, nöjde vi oss med Trimbach Riesling Cuvée Frederic Emile, en annan stor komplex riesling. Sen upptäckte vi också de mäktiga tunga stora Rieslingvinerna från en annan egensinnig producent Domaine Zind-Humbrecht. En av hans idéer är att vinerna i jäsningen själva får bestämma torrhetsgraden. Ett vin kunde ena året vara snustorrt och ett annat år har samma vin en uttalad sötma, om jäsningen stannade lite tidigare. Det blev en häftig rieslingförälskelse. Vi är många som inte kommit över den ännu. Vi tror fortfarande att Clos St Hune om man bara väntar tillräckligt länge förblir världens största riesling och därmed ett av världens absolut bästa viner.

Nybörjare eller konnässör

För egen del tog det ganska lång tid innan jag riktigt begrep mig på hela ljuvligheten med Domain Weinbach’s stora rieslingviner. Det är så finkänsligt delikata och ljuvliga att man behöver lite träning för att ta in hela finessen och vinerna behöver ganska lång tid för att utveckla den. Trimbach gör kanske mäktigare och i någon mening större riesling men ljuvlighetsligan vinner Weinbach. Vill Du i framtiden uppleva världens kanske ljuvligaste riesling skall Du nu lägga ner Cuvée Ste Catherine Riesling, 2011 för 401 kronor i källaren och sedan ta upp den och njuta om drygt tio år.  Jancis Robinson har mycket rätt när hon skriver att riesling i Alsace är en ganska svår druva för nybörjare och en av de underbaraste för konnässörer. Vi var många som inbillade oss att vi med våra erfarenheter från Alsaceriesling gick från den första kategorin, nybörjare, till den andra. På Röttorps Bästa hittar Du denna vecka några riktigt bra Alsaceviner

Kommentera