30 årig Côte-Rôtie ”Brune et Blonde”

Côte-Rotie är ett mycket litet och mycket berömt vindistrikt i nordligaste Rhône, alldeles söder om den gamla romerska staden Vienne på högra stranden. Berömmelsen kommer av att man här gör värdens främsta Syrahviner. I vingårdarna i den branta granitslutningen där högplatån rasar ned mot floden skördas några av de allra mest intressanta syrahdruvor som världen skådat. Högre upp där det blir mindre brant får man inte kalla vinet Côte-Rotie, man har avgränsat distriktet med en höjdangivelse som man måste hålla sig under.

Även gröna druvor i rött vin

1982 hade Côte-Rôtie bara ca 100 ha vingårdar. Berömmelsen har gjort att man med stor möda planterat en större del av branten och idag täcker vinet drygt dubbelt så stor yta. Liksom i de flesta appellationer i Rhône så är det också tillåtet att på traditionellt sätt lägga i gröna druvor vid jäsningen av syrahdruvorna. I Côte-Rotie från man ha ända upp till 20% viognier. Allt vin är rött och vanligen mycket mörkt i färgen. Många vinmakare tror att lite gröna druvor i jäsningen ger djupare och mörkar färg än bara blå druvor. Det bidrar också till komplexiteten och delikatessen hos vinet.

Brune et Blonde

Enligt en gammal legend om två döttrar med olika hårfärg, som ärvde var sin del av sluttningen indelas den centrala delen av Côte-Rotie i Côte Brune och Côte Blonde. Det är väsentligt olika jordmån i dessa två delar. Brune har en mörkare jord som innehåller mer järn och ger tuffare och hårdare viner som kräver längre lagring. Blonde är ljusare med inslag av kalk och ger viner som är mer behagliga och intagande redan i sin ungdom. Kraftig generalisering förståss, men det visar sig rätt ofta bli lite olika tidsspann på vinerna.

Marcel Guigal

Den odlare som mer än andra ligger bakom Côte-Rotie’s berömelse är Marcel Guigal. Vinhuset startades så sent som 1946 av Marcels far Etienne. Grannvinhuset, Vidal-Fleury, där Etienne under 22 år lärde sig vinhantering och försäljning innan han startade sin egen firma, räknar sin historia från 1780. Uppkomlingen Guigal introducerade nya metoder och tänkesätt. Lång lagringstid på franska små ekfat, naturlig långsam dekantering av vinerna utan filtrering och klarning gav mer smak och fruktig kraft kvar i vinet. Mycket lågt skördeuttag för speciella vingårdsviner från de allra förnämsta parcellerna gav Guigal världsberömmelse och en massa 100 poängare hos Parker.

La, La, La

1966 var första årgången av La Mouline. Vid den tiden ca 55åriga stockar i en liten parcel i Côte Blonde. Ett av världens bästa röda viner. Det görs med lågt skördeutag och det blir bara ett antal  tusen flaskor om året. En rejäl en dos Viognier finns också med i jäsningen, även om den är mindre nu än i starten. Vinet är öppet även i relativt ungt stadium och fortsätter att utvecklas och bli allt mer komplext och ljuvligt på ett succesivt annorlunda vis. I mitt tycke världens mest delikata Syrah. 1978 var första årgången av nästa vingårdsvin, La Landonne. Denna gång från en del av den tuffare Côte Brune. Som ungt är det ett riktigt hårt vin som kräver lång lagring innan det visar upp sig i hela sin glans. Mycket stor livslängd och utvecklingsförmåga i flaskan. Stora årgångar kan nog utvecklas i 40 år. 1985 är första året för det tredje ”La, La, La” vinet från Guigal, La Turque. En liten parcel som tidigare tillhörde Vidal-Fleury i Côte Brune.

Världens bästa rödvin

Jag har själv haft möjlighet att prova 1990 av ”La, La, La” vinerna gentemot alla världens bästa rödviner (flera hundra olika viner) från det året. Ett år som var ovanligt bra överallt. I en exklusiv skara på ca 20 personer har vi jämfört alla de bästa vinerna från 1990. Dels när de var 10 år gamla, dels när de var 15 år gamla och även när de var 20 år gamla år 2010. Sammantaget fann juryn, min egen bedömning var den samma, att det allra bästa rödvinet årgång 1990 efter tio år var Guigals La Mouline, strålande balanserat komplext och delikat i alla delar. När vinerna fått ytterligare fem år i flaskan år 1995 segrade La Landonne, som nu kultiverats till en skönhet med all sin styrka och kraft.  När vi 2010 gjorde provningen för tredje gången, var vinnaren åter La Mouline! Ett vinhus och Côte-Rôtie och två små parceller tar hem segern alla tre gångerna. Kanske lyckas vi få till ännu en provning av de bästa röda 1990:orna nu efter 25 år. Mitt grundtips är att segern stannar hos antingen Côte Brune’s bästa vin La Landonne eller Côte Blonde’s superstar La Mouline.

På Systemet redan på 80-talet

Den stora volymen av Côte-Rotie från Guigal är deras ”Brune et Blonde”. Ett blandningsvin från deras olika vingårdar på sluttningen och även lite druvor från andra odlare i Côte-Rotie. För mycket måttliga pengar kunde man köpa detta vin på Systemet redan vid mitten av 1980-talet. Det utvecklade min vinösa världsbild, och jag gav det höga poäng. Då var ännu produktionen rätt liten och kvaliteten kändes fantastisk när jag provade de som unga. Jag skrev att de med fördel kunde sparas länge. Idag är produktionen av ”Brune et Blonde” många gånger högre. Guigal dominerar numera Côte-Rotie och en stor del av druvorna hamnar i detta vin.

6 årgångar 1982-2005

I onsdags bjöd en gammal vinvän mig och de övriga medlemmarna i vinsällskapet FAS på en verkligt intressant provning av ”Brune et Blonde” blint från tre decennier. Han ursäktade sig inledningsvis med att några av vinerna nog kunde vara väl gamla. Årgångarna var 1982, 1983, 1984, 1995, 2000 och 2005. Tittar man i Parkers genomgång av Rhônevinerna från slutet av 1980-talet. Så fanns det skäl till oro. Han anger 5-11 år som lämplig konsumtionstid för 82:an, 7-12 år för det bättre 1983:orna och bara 4-8 år för 84:orna. Vi var sent ute, nu var det ca 30 år efter skörden.

Det var ännu bättre förr

Alla tre 80-talarna var fantastiska, aningen rustika, lätt tjärrökiga komplexa Côte-Rôtier med bra slut och stor eftersmak och en helt levande karaktär. 1995 hade en mindre defekt som delvis luftade ut, men bakom fanns också ett vitalt stort vin. 2000 var snyggt trevligt balanserat och bra, men det saknade personlighet och karaktär i jämförelse med 80tals årgångarna. 2005:an hade samma förtjänster och begränsningar.  80-talets ”Brune et Blonde” var ett fantastiskt vin efter 30 år, som hade utvecklats ännu mycket bättre än min vän och jag hade kunnat förutse när det köptes för snart 30år sedan på Systembolaget. Numera är ”Brune et Blonde” i teknisk mening kanske bättre viner, men i kulturell mening mindre intressanta och innehållsrika. De skall nog inte heller sparas i 30 år. För normal Côte-Rotie från Guigal var nog vinerna i sina mindre kvantiteter från mer centrala delar av distriktet ännu bättre förr.

Rimliga priser även nu

La Mouline och La Landonne är fortfarande fast förankrade i världsvintoppen. Unga årgångar kostar numera mellan 2 och 3 000 kronor. De fantastiska 1990:orna kostar idag ute i världen inte mer än 5-6 000 kronor vilket är fantastiskt billigt jämfört med nästan alla andra röda toppviner från det året. ”Brune et Blonde” från 80-talet finns inte tillgängliga. Från 90-talet och framåt kostar de nu mellan 250 och 400 kronor rätt oberoende av ålder, hos vinhandlare runt om i världen.