De gick mot strömmen – nu är Dievole årets vinhus

När Alejandro Bulgheroni Family Estates köpte historiska Dievole 2012 valde de att förändra nästan allt. Barriquer och internationella druvsorter fick lämna plats åt sangiovese, betong och stora fat. Marknaden var långt ifrån övertygad. Drygt ett decennium senare har produktionen mer än tredubblats – och Alejando Bulgheroni Family Vineyards, där Dievole ingår, har utsetts till Winery of the Year av Gambero Rosso.

– De första två åren var riktigt tuffa. Vi var tvungna att övertyga alla om den nya stilen. Nu är det nästan det motsatta. Folk knackar på vår dörr, säger Olalla Corona, exportansvarig hos Dievole och de övriga toscanska egendomarna som Alejandro Bulgheroni Family Estates har. 

Det är en ganska talande beskrivning av vad som hänt på Dievole sedan 2012. För trots att egendomen har en historia som sträcker sig nästan tusen år tillbaka i tiden är dagens Dievole på många sätt ett ungt projekt.

Vinhuset nämns i dokument daterade redan 1090, som finns bevarade i Siena, och räknas därmed till Toscanas verkligt historiska egendomar. Men den moderna historien tog sin början i september 2012.

Då köptes Dievole av familjen bakom Alejandro Bulgheroni Family Vineyards.

Toscana lockade tidigt för familjen

Familjens satsning på vin hade börjat några år tidigare. Den första vingården köptes i Uruguay 2007, men Toscana fanns tidigt på radarn.

När möjligheten att köpa Dievole dök upp 2012 slog familjen till. Och sedan gick det snabbt. Redan i slutet av samma år köptes en egendom i Montalcino. Ytterligare investeringar i Montalcino följde under 2013 och 2014, och några år senare etablerade sig familjen även i Bolgheri. Men Dievole var inte tänkt att bli ytterligare en toskansk prestigeegendom där nya ägare putsade på detaljerna och fortsatte ungefär som tidigare. Här skulle mycket förändras.

– När vi köpte Dievole var vingårdarna inte i bästa skick. Fokus blev därför hela tiden på vingårdarna och på att återplantera. Vi ville tillbaka till rötterna och arbeta med lokala druvsorter – sangiovese, malvasia och trebbiano.

Barriquerna åkte ut

Den tidigare vinmakningen på Dievole var betydligt mer internationellt präglad. Internationella druvsorter användes och barriquefaten hade en framträdande roll.

Den nya ägarfamiljen valde motsatt riktning. Projektet att renovera egendomen inleddes redan 2012. I vingårdarna skulle de lokala sorterna få större betydelse och i källaren förändrades sättet att arbeta.

Betongtankar introducerades, spontan jäsning fick en viktigare roll och barriquerna försvann. När trä används i dag handlar det i stället om stora fat utan hård rostning. Tanken är enkel: vinet ska i första hand smaka av druvan och platsen – inte av kärlet där det har lagrats.

– Betong användes överallt förr och nu har det blivit modernt igen. Vi kan kontrollera temperaturen och samtidigt är det ett väldigt naturligt sätt att arbeta. När vi använder trä använder vi stora fat utan toast. Inga barriquer.

Det var på många sätt en återgång till det som hade funnits innan den internationella vintrenden drog genom Toscana. Men att ändra vinmakningen visade sig vara enklare än att ändra bilden av Dievole.

”Många hade en bild av hur Dievole skulle smaka”

För ett etablerat vinhus finns en uppenbar risk med att plötsligt ändra stil. Kunder, importörer och restauranger känner redan till varumärket. De vet ungefär vad de kan förvänta sig när korken dras ur flaskan.

Och när Dievole förändrades var alla inte nöjda.

– Vissa partners föredrog den gamla stilen. Många hade en bild av hur Dievole skulle smaka. Därför var kommunikationen ett väldigt hårt arbete. Vi arbetade parallellt med kvaliteten och med att förklara varför vi förändrades.

Särskilt de första åren blev tuffa. På vissa internationella marknader fanns fortfarande en efterfrågan på den rikare och mer internationella stil som många toskanska producenter hade anammat. Dievole valde ändå att hålla fast vid sin nya riktning.

– Många klagade på stilen, men det här är vår stil. Vi gör inte detta för att andra gör det eller för att följa marknaden. Vi gör det för att vi tror på det.

Drygt ett decennium senare är situationen en annan.

– Nu har vi ett rykte. Folk känner igen Dievole och knackar på vår dörr eftersom de inser att förändringen var värd det. Det är otroligt.

Ett helt annat Chianti Classico

Samtidigt har världen runt Dievole förändrats. Olalla Corona har arbetat med Chianti Classico under en stor del av sin karriär, bland annat hos Barone Ricasoli, och beskriver en appellation där kvaliteten utvecklats kraftigt under de senaste tio åren.

– Chianti Classico finns alltid där. Efterfrågan försvinner aldrig. Men många producenter har investerat väldigt mycket i kvalitet under de senaste åren.

Ett viktigt steg har varit införandet av UGA, Unità Geografiche Aggiuntive, där de geografiska skillnaderna inom Chianti Classico lyfts fram tydligare. För även inom ett relativt begränsat område kan förutsättningarna skilja sig rejält.

– Nu börjar folk upptäcka skillnaderna. Konsumenterna dricker mindre men bättre och har större kunskap.

Det passar Dievoles filosofi väl. När Olalla Corona kom till verksamheten fanns i princip två Chianti Classico-viner i portföljen. I dag producerar Dievole flera olika uttryck, med ambitionen att visa skillnaderna mellan vingårdar och ursprung.

Ett av de tydligaste exemplen är Petrignano. När den första årgången av det helt nya vinet fick ett stort erkännande som årets röda vin blev reaktionen på Dievole stark.

– Det var verkligen ett wow för oss. Projektet är fortfarande ungt, så att få den typen av erkännande för allt det hårda arbetet betydde väldigt mycket.

600 000 flaskor produceras per år nu för tiden

Även siffrorna berättar en historia. Produktionen har gått upp en hel del sedan familjen tog över. I dag ligger den totala produktionen på omkring 600 000. Och potentialen är betydligt större.

Med den vingårdsareal som verksamheten förfogar över skulle produktionen enligt Olalla Corona på sikt kunna nå omkring en miljon flaskor. Men det är inte målet i sig.

– Vi vill öka volymen, men vi vill inte forcera marknaden. Vi vill bygga varumärket långsamt och låta människor upptäcka vinerna.

Det är också här hon återkommer till en av de viktigaste förklaringarna bakom förändringen: ägarfamiljens vilja att investera långsiktigt.

Att renovera källare är en sak. Att återplantera vingårdar, ändra vinmakning, acceptera att gamla kunder kanske försvinner och sedan vänta på resultat är något annat.

– Det har varit en riktigt tuff resa. Man måste förstå, investera, förändra och samtidigt förklara förändringen för marknaden. Familjen tror fortfarande på projektet och fortsätter investera i vingårdarna.

Winery of the Year – ett kvitto på resan

Och så kom utmärkelsen. När Gambero Rosso utsåg Alejandro Bulgheroni Family Estates till Winery of the Year blev det svårt att hitta ett tydligare kvitto på vad som hänt sedan 2012.

På drygt ett decennium har produktionen mer än tredubblats. Portföljen har byggts ut, vingårdar har återplanterats och den internationellt präglade vinmakningen har ersatts av ett betydligt mer lokalt uttryck. Samtidigt har den förändring som Dievole en gång behövde försvara blivit en del av producentens identitet. Det som från början möttes med skepsis är i dag en av anledningarna till att vinhuset uppmärksammas.

Men Olalla Corona är noga med att inte beskriva utmärkelsen som någon slutpunkt.

– Vårt mål är att fortsätta med kvaliteten. Det har varit en enorm resa, men vi har fortfarande en lång resa framför oss. Vi måste fortsätta arbeta hårt.

Kanske finns det också en viss ironi i Dievoles framgång. När nya ägare tog över ett nästan tusen år gammalt vinhus hade det varit enkelt att försöka göra det modernare. I stället gjorde de nästan motsatsen.

"Vår stil är lokal"

De tog bort barriquerna. Tonade ned de internationella druvsorterna. Planterade om vingårdarna. Flyttade fokus tillbaka till sangiovese och de lokala druvorna. Förändringen handlade om att gå framåt genom att söka sig bakåt.

– Vår stil är lokal. Vi kom inte hit för att göra en klassisk tung, internationell stil. Vi gjorde motsatsen. Vi ville tillbaka till rötterna, arbeta med lokala druvor och respektera platsen.

Nästan tusen år efter att Dievole för första gången nämndes i skrift är det alltså just rötterna som återigen står i centrum.

Och den här gången verkar omvärlden ha förstått poängen.