Krönika: Är vi redo att släppa in Valpolicella i finrummet igen?

Jag har en känsla av att Valpolicella står inför ett vägskäl. Italienarna själva har insett områdets fulla potential. Varför gör vi i Sverige inte samma sak?

Det låter kanske dramatiskt, men efter några år där Valpolicella på den svenska marknaden nästan kommit att förknippas mer med sötsliskiga, massproducerade och mer eller mindre påhittade varumärken än med riktigt vin, tycker jag faktiskt att det är dags att ställa frågan: är det nu det vänder för Valpolicella? 

För det finns nämligen en annan sida av Valpolicella. En sida som handlar om historia, vingårdar, familjer och ett hantverk som förfinats under generationer. Och framför allt handlar den om viner som faktiskt kan vara några av Italiens allra mest imponerande. Det är den sidan jag hoppas att vi börjar hitta tillbaka till.

Jag satt nyligen och åt middag tillsammans med Alberto Zenato, från familjeägda Zenato och en av de historiska producenterna i området. Zenato är, precis som Tommasi och ett dussintal andra familjer, en del av Famiglie Storiche – sammanslutningen av några av Valpolicellas mest anrika familjer och producenter. Vi pratade förstås om framtiden.

Måste skilja på Valpolicella och Valpolicella

Det som slog mig var hur positiv Alberto var. Inte naivt positiv, utan på det där ganska lugna italienska sättet som får en att förstå att det finns en långsiktig plan. Han pratade om hur Valpolicellas viner tas emot internationellt, om utvecklingen i området, om vinernas lagringspotential och framför allt om hantverket. Det sistnämnda återkom hela tiden.

Och det är kanske precis där vi har tappat bort oss lite i Sverige. För vi måste faktiskt skilja på Valpolicella och Valpolicella. Vi måste skilja på Amarone och Amarone.

Jag förstår varför marknaden har utvecklats som den gjort. Svenskarna har älskat Amarone, Ripasso och de kraftiga, fruktiga vinerna från området. Efterfrågan har varit enorm. När konsumenten efterfrågar en viss typ av vin är det naturligtvis någon som kommer att försöka leverera det. Och här har många tagit chansen. Vilket inte är ett dugg konstigt. Det finns en marknad för dessa viner också, och flera av dem är inte dåliga på något sätt. 

Det har dykt upp varumärken och viner som i praktiken är skapade för den svenska marknaden. Viner som kanske fungerar kommersiellt, men som säger väldigt lite om det Valpolicella som de bästa producenterna faktiskt arbetar med. Det är inget konstigt i sig. Så fungerar vinmarknaden.

Amarone är ett hantverk

Men problemet uppstår när vi börjar blanda ihop de här vinerna med de riktiga vinerna från riktiga producenter. För det är två helt olika saker. Och jag tror det finns plats för de båda på Systembolaget, så länge man känner till skillnaderna mellan dem. 

Jag var själv i Valpolicella i maj och besökte Tommasi. Där pratade vi bland annat om något som jag tycker säger väldigt mycket om vart området är på väg. Tommasi vill kunna ange vingårdsnamnen tydligare på sina flaskor. Det kan låta som en ganska liten detalj. Det är det inte.

I dag är det betydligt svårare för en producent i Valpolicella att berätta exakt var druvorna kommer ifrån än vad det är i exempelvis Barolo eller Chianti Classico. Trots att Valpolicellas olika delar skiljer sig åt vad gäller jordmån, läge och förutsättningar. Tommasi vill ändra på det.

De vill helt enkelt att konsumenten ska kunna förstå att ett vin från en viss vingård inte nödvändigtvis smakar som ett vin från en annan del av området. Det borde egentligen vara en självklarhet.

Giorgio Scarsella, som jag träffade hos Tommasi, uttryckte det ganska bra när vi pratade om saken. Ge honom fem Amarone från samma kommun, framställda på samma sätt, så kommer han ändå kunna känna skillnad.

Det är terroir.

Det är hantverk.

Det är vin.

Och det är precis den utvecklingen jag tror att Valpolicella behöver.

Urvattnad bild av vad Valpolicella faktiskt är

För samtidigt som området på den svenska marknaden har fått kämpa med en ganska urvattnad bild av vad Valpolicella faktiskt är, händer det väldigt intressanta saker hos de seriösa producenterna. Och nu kommer ännu ett tecken.

För någon vecka sedan utsåg Gambero Rosso Tommasi till årets vinhus i Italien i den nya upplagan av Vini d’Italia. Det här är inte någon liten lokal utmärkelse. Gambero Rosso är en av Italiens tyngsta vinpublikationer och utmärkelsen är enorm.

Tommasi har förstås en lång historia. Familjen grundade vinhuset 1902 och är i dag inne på sin fjärde generation. Men det intressanta är att Gambero Rosso inte bara lyfter fram ett enskilt vin. De lyfter fram hela familjens resa, kvaliteten och förmågan att utvecklas utan att tappa sina rötter. Och de konstaterar själva att Tommasi gör några av Valpolicellas finaste tolkningar.

Då måste jag ändå fråga:

Varför skulle vi i Sverige inte kunna göra samma sak?

Varför har vi så lätt att klumpa ihop hela Valpolicella i ett enda fack?

Amarone. Kraftigt. Sött. Alkoholrikt. Julvin.

Klart.

Men det är ju bara en väldigt liten del av historien.

Det finns Valpolicella Classico. Ripasso. Amarone. Recioto. Och framför allt finns det en mängd olika producenter som arbetar på helt olika sätt och med helt olika ambitionsnivåer.

Famiglie Storiche arbetar för att lyfta hantverket 

Jag har tidigare skrivit många texter om Valpolicella och varför Famiglie Storiche bildades. Just prisbilden och mängden billiga viner från området var en av anledningarna till att de historiska familjerna ville samlas och värna om hantverket. Det är lätt att förstå varför.

För när konsumenten har vant sig vid att Amarone ska vara ett billigt, sött och kraftigt vin blir det ganska svårt att förklara varför en riktigt bra Amarone kostar betydligt mer.

Men kanske är det just där vi måste börja. Med att prata om kvalitet igen.

För ett riktigt Valpolicella-vin handlar inte bara om att torka druvor och få fram så mycket koncentration som möjligt. Det handlar om balans. Om syra. Om struktur. Om frukt. Om kryddighet. Om lagring. Och om att få ett vin där alkoholen inte sticker ut, utan faktiskt är en del av helheten. Det är skillnad mellan en Amarone och en Amarone. Jag förstår att många väljer det billigare alternativet, och det är inget konstigt i sig, men man ska veta varför det dyrare alternativet kostar mer. För att det är ett hantverk på ett helt annat sätt. Det är två olika viner. 

Du som konsument måste också någon gång höjt på ögonbrynen när du sett en Valpolicella Classico som kostar lika mycket som en Amarone? Att de båda står sida vid sida, för samma pris, säger en hel del om marknaden. En Valpolicella Classico är en sak, en Ripasso är en annan sak och en Amarone är en tredje sak. De ska inte kosta lika mycket. 

Det är också därför jag tycker att mötet med Alberto Zenato var så intressant. Hans syn på framtiden och bilden av Valpolicella. Och jag tror att det är dags att ändra på den bilden hos svenskarna också.

För när italienarna själva nu utser ett Valpolicella-baserat vinhus till årets bästa vinhus i hela Italien blir det faktiskt svårt att bara vifta bort området som gårdagens Amarone-trend.

Kanske är det snarare tvärtom. Kanske är Valpolicella på väg in i en ny fas.

Ska bli intressant att se om Sverige följer med

Där de bästa producenterna vill prata mer om ursprung, vingård och hantverk. Där konsumenten börjar förstå att alla Amarone inte är skapade lika. Där lagringspotential och komplexitet får ta större plats. Och där Valpolicella återigen får vara ett vinområde, inte bara en etikettkategori.

Jag hoppas det.

För det vore faktiskt ganska märkligt om vi i Sverige, efter alla år av Amaronefeber, skulle låta några mindre lyckade exempel definiera ett av Italiens mest historiska vinområden.

Vi kan bättre än så.

Och kanske är det nu vi börjar göra det.

För när Gambero Rosso pekar ut Tommasi som årets vinhus i Italien, Alberto Zenato pratar framtidstro och de historiska producenterna fortsätter att investera i hantverket, då börjar jag faktiskt tro att Valpolicella är på väg tillbaka.

Inte tillbaka till det gamla.

Utan framåt.

Och det ska bli väldigt intressant att se om vi i Sverige följer med.

Tips på tre viner från Valpolicella