Piccolo Metro

Mina starkaste kulinariska minnen skapades inte med hjälp av bestick och kristallglas, utan av film. Inget från Côte de Beaune kan mäta sig med Sebastians och Charles vinprovningsexcess vid lusthuset i Brideshead Revisited. Och det finns inte en oxtartar i restaurangvärlden lika frestande som Clemenzas köttbullar i The Godfather.

I en scen förklarar han för Mikey hur man lagar mat till 20 guys: först lite olja, sedan steker du på vitlök och tomater, innan du tillsätter korv och så köttbullarna. Det ser så hemtrevligt ut när dessa yrkesmördare står lutade över rykande pannor och kastruller.

Det här minnet tänds när bleka solstrålar spelar över ett skyltfönster på Ölandsgatan, där jag passerar med min syster och hennes pojkvän.

Här huserar sedan två år tillbaka Piccolo Metro – en italiensk vinbar som bland mina vänner vunnit rykte eftersom de gör något så besynnerligt som att bjuda på efterrätt till lunchen.

”Vi är ett litet ställe, det är mysigt och varmt. Och nästan alla som jobbar här är från Italien. Vi växte upp med en farmor eller mormor som lagade mat, och vi använder samma recept”, säger David Dattile, som står i baren.

En tugga av Toscana

I den avlånga lokalen breder ett schackrutigt golv ut sig; likt pjäser står ett tiotal enkelt uppdukade bord samt en kyl med skinka, korvar och ostar. När ytterdörren öppnas svajar de röda plåtlamporna i taket.

Längs väggarna hänger inramade foton av kött. Och av medarbetare. Uppställda på hyllor förvaras pastapaket och burkar med marmelad, olika sorters oliver och honung – allt från små producenter i Toscana, där David växte upp.

Vid flera av borden talas det italienska. En flaska delas runt bland medarbetare och stamgäster, det sniffas, nickas och sedan ler man. Jag känner mig som hemma här. Det slår mig att jag har skor på mig inomhus.

”Den varma känslan är viktig i restaurangen, vi är som en liten familj och jag tror att folk har samma feeling när de kommer hit”, säger David. Han berättar om inspirationen från Toscana, enkelheten i recepten och hur viktigt vinet är, det läggs ner mycket tid på att hitta rätt dryck till maten.

Chiao, chiao Italia!

Om du plockar ut ett lands beståndsdelar, dess innersta väsen, och sedan spiller ut det i koncentrerad form i en restaurangmiljö, skapas lätt en kliché: dinglande Parmaskinkor i taket, smörsång och mandolinsolon etc.

Hos Piccolo Metro spelas Don’t Fear The Reaper, av Blue Öyster Cult.
Och det mest extravaganta kulturella inslaget är lördagens Italo Disco.

Penne enligt mormors recept

Innan vi vet ordet av har vi beställt in en parad av antipasti: bruschetta med burratina och körsbärstomat. Och köttbullar i samma storlek som en Fiat Punto. Godast är involtini di bresaola: rullar av tunt skuret nötkött, fyllda med getost och örter.

Till detta blir vi rekommenderade ett glas kraftfull Pinot Grigio.

Huvudrätterna bärs in från köket som troféer. Jag har valt penne med salsiccia, kronärtskockshjärta och svamp. Pastan är så färsk att jag misstänker att ett fält med durumvete vajar i köket.

Restaurangen erbjuder över fyrtio olika viner på glas, från hela Italien. Inget går för över 150 kronor. David förklarar det med att vi är på Södermalm, det är inte så posh. Vi fastnar för en flaska Vernazzo, som hör till det mer eldiga från Toscana.

Apertivo o'clock

I fönstret mellan lunch och middag, från klockan fem och fram till sju, serveras apertivo – ett slags pax för gratisätare.

”När vi flyttade till Sverige så hade vi alla tänkt samma sak: varför finns inte apertivo här? Den påminner om en afterwork, men vi har delikatesser som friterad fisk, salami och grillade grönsaker istället för nötter. Och maten kostar ingenting. Många stammisar kommer hit för en prosecco. Och även vi som jobbar här går hit på fritiden, det är som ett andra hem”.

Profil: Vinbar med autentisk italiensk mat.
Klientel: Söderbor och medarbetare.
Vinlista: Fint urval från olika delar av Italien.
Typsituation: I manus till köksscenen i The Godfather stod: ”Clemenza browns some sausages”. Vilket författaren Mario Puzo ersatte med ”fries” – eftersom: ”Gangsters don’t brown”.
Betyg: 4 av 5.