En omkorkad Gevrey-Chambertin från 1969

Favoritmarkera

Emile Lesprit heter denna domän baserad i Gevrey-Chambertin, den nordligaste av de verkligt ädla kommunerna i Bourgognes hjärta, Côte-d’Or. Gevrey är en stor kommun med många olika sorters terroir som tolkas av många olika sorters odlare. Här finns traditionalister bland modernister även fast balansen lutar mot de sistnämnda. Ekfatskaraktär och lite senare skörd passar den täta, strama stilen som är typisk och naturlig för Gervey. Lesprit är en ny bekantskap för mig, firman finns ej längre och informationen är nästan obefintlig i både böcker och på internet. Man kan bara genom att utläsa ordet propriétaire på flaskan förstå att Emile Lesprit uppenbarligen var tidig med buteljering på sin egen domän. Även om första vågen med domänbuteljeringar kom på 1930-talet med föregångare som Rousseau och Gouges så var Bourgogne år 1969 fortfarande négocianternas rike (vinhandlarnas).

Négocianterna höll i taktpinnen över vinerna under nästan hela 1900-talet, för att förstå varför så är det väsentligt att begripa konceptet om le code Napoléon från 1804. Lagboken över lagböcker, Napoleon den förstes nedskrivna vädjan om att alla skulle vara lika inför lagen. Arvslagarna stipulerade att en egendoms vingårdar skulle delas upp till samtliga av ägarens barn, vilket fick till följd att Bourgognes stora landägare på några generationer delades upp i mindre och mindre, svagare delar. Något som passade Négocianterna utmärkt. De nya små domänerna hade knappast råd att buteljera och sälja sina egna viner om de ens hade möjlighet att göra själva vinet. Många odlare hade det riktigt tufft och sålde sina viner på fat till négocianter som buteljerade och skötte försäljningen. Det här var standard till 1970-talet, då den stora domän boomen kom.

Om årgången 1969 kan sägas att den gav en sen skörd och oftast av hög kvalitet inte minst på den då nya firman Domaine Dujac. Det tidigast tillåtna datumet för skörd har fastställts varje år sedan år 1292, detta för att hindra odlare att skörda för tidigt och därmed få omogna viner. Dagen kallas för ban de vendage, men det är inte så viktigt att känna till längre. Efter allt för stora problem under 2003 och sedan 2007 så avskaffades hela idén.

Rebouchée en 1998 – omkorkat år 1998
Så står det på min flaska, som inte oväntat har utomordentligt bra vätskenivåer på 2 cm ifrån korken. Det beror på att flaskan har omkorkats och toppats upp med lite mer vin. Om samma årgång finns tillgänglig vid omkorkningen så brukar det användas, men man kan också ge vinet ett litet ”ansiktslyft” med en nyare årgång. Bara några procent gör stor skillnad. Nästan alla viner bör omkorkas efter cirka 30-40 år. Helt enkelt för att korken riskerar att släppa in syre samt att i mycket gamla viner, falla ner i vinet (Vilket har hänt mig med en flaska portvin från 1847(!). Det är viktigt att omkorkningen görs av egendomens personal, framför allt om du någon gång tänker sälja vinet. Det skiljer extremt mycket i pris på till exempel en Chateau Latour ombuteljerad av en vinhandlare eller av slottet själva. Förr kunde man lämna in sina gamla viner på omkorkning, men idag har de flesta av Bordeauxs finaste slott och även DRC insett att risken för att de omkorkar (och därmed legitimerar) förfalskade viner är för stor. Däremot omkorkar många firmor regelbundet sina egna lager av viner.

Så vad har vi i flaskan nu då. Jag häller upp och låter luften i glaset stiga mot näsborrarna. Det är en näst intill pulserande arom med mognadssöta jordgubbar och karamell. Mer finstämd än komplex. Rönnbär, lingonsylt och inte helt angenämt volatilt piskrapp. Smaken är mognadssöt och var säkert utmärkt bakom, med en sak stör mig. Jag hade nog satsat mina pengar på att vinet hade vart korrekt om det inte hade omkorkats. På smaken blev det tydligt att vinet har drabbats av en infektion som producerat något som brukar förkortas VA, volatile acidity. Ättiksyrabakterier har omvandlar etanol till ättiksyra, men jag förlåter alltid dessa små otrevliga kryp för att de är inte bara onda, de är också hemligheten i fantastiskt suröl och vinäger. Så kan det vara med mogna viner, det är bara och ta sin korkskruv, torka tåren i ögat och gå vidare.

Vinet är köpt på Rare Wine för 58€, vinexperten Jan Erik Paulsons egna företag i Tyskland. Beställning på hemsidan och leverans till Sverige går utmärkt.

Miguel Cruz Liljegren

Kommentera