Laddar annons
22 Dec, 2013

Colares - Vinet från sanddynerna

Förra helgens vinresa gick till Lissabon och Moscatel de Setúbal-vinerna som återfinns sydöst om huvudstaden. Artikeln finner du här. Dags att vända blicken västerut istället, eller snarare svagt nordväst. Många som besöker Lissabon har även den närbelägna historiska staden Sintra på programmet.

Blott 30 kilometer från huvudstaden återfinns den betagande staden med de många palatsen och ringmuren som initialt uppfördes av morerna. Staden var även ett tillhåll för monarkin fram tills dess att kungen mördades i början av 1900-talet och Portugal utropades till republik 1910. Har man tagit sig till Sintra står säkerligen också ett besök vid Cabo da Roca på agendan. Europas västligaste punkt. Vad de flesta däremot missar är att på vägen till kusten passerar man ett sömnigt litet samhälle vid namn Colares som fått ge namn åt ett vinvärldens unikum. Vinet som växt i sanddynor.

Colares är ett vin med en splittrad historia. Det röda vinet från trakten av Lissabon hyste ett sådant renommé att det var bland de dyraste i London under 1800-talets mitt och slut. Särskilt när vinlusen gjorde entré bland vingårdarna i Europa stod sig Colares särskilt starkt i och med att Phylloxera Vastatrix inte fick fäste i sandrik jord. Med popularitet och rejäla prislappar kom dubiösa kopior och utblandade viner som drog fördel av namnet. Detta nådde en sådan omfattning så att fascistregimen i Portugal sågs sig nödgade att upprätta ett tvångskooperativ. I mitten av 1930-talet var drygt 500 vinodlare således anslutna till kooperativet. Vinet lämnades in för vinifiering och lagring i kooperativets källare som också beslutade om när vinet skulle buteljeras och säljas.

Även om regimen fick pli på Colares var detta sannolikt också starten på utförsresan. Ett Colares-vin skulle lagras minst ett och ett halvt år på stora träfat men det var inte alls ovanligt att viner spenderade uppåt ett decennium på de 14 000 liter stora faten.

Regimens kontrollorgan Junta Nacional do Vinho fortsatte sin verksamhet även efter socialistrevolutionen 1974 men i och med EG-inträdet blev reglerna annorlunda och namnet mjukades även upp till IVV, Instituto da Vinha e do Vinho. Tyvärr fanns det då inte många vinbönder kvar i Colares som fått se de attraktiva vingårdarna ge vika för urbaniseringen och byggandet av semesterorter och villor för de mer välbärgade. Från 1930-talets mer än 500 odlare återstår idag blott en handfull vars produktion inte når upp till mer än 50 000 flaskor vitt och rött.

Ramisco

Vad är det då som gör Colares så speciellt, ett unikum värt att försvara och bevara? Från Colares där kooperativet fortfarande finns beger du dig ut mot kusten. I sanddynerna nära havet har vingårdarna anlagts. Förutom att vinstockarna i Colares är oympade, det vill säga ingen europeisk vinranka har ympats på en amerikansk rotstock för att eliminera risken för att vinlusen ska få fäste, så är druvan ramisco i sig självt unik. Ingen, eller få, andra Vitis Vinifera har så små druvor och dessutom så pass tjockt skal. Druvan har växt i sandbankerna precis vid kusten och snittåldern på rankorna är närmre seklet. I och med att vinrankan har svårt att få fäste i sanden så var knepet att gräva 8-10 meter djupa gropar i sanden för att nå leran. Arbetet var förenat med livsfara då sandgropen närsomhelst kunde rasa samman och begrava personen som befann sig där nere. Således var grävarbetet alltid utfört av två personer där den ene stod redo med en stor spann att kasta ner om sanden skulle börja rasa. Då hade grävaren ett lufthål tills dess att man lyckats gräva ut honom. Oftast nämns just sanden som orsaken till att vinlusen aldrig fått fäste i Colares. Flera vinmakare menar dock att det istället är det djupa rotsystemet och det faktum att lusen inte trivs så pass långt ner i jorden.

Ramisco-rankorna slingrar sig likt knotiga rötter lågt över sanddynorna och druvans tjocka skal kan säkerligen tillskrivas Atlantens saltstänkta vindar. Men nu till det bästa! En ramisco påminner en del om Piemontes nebbiolo-druva. Druvan har såväl de blommiga tonerna av viol och rosor, de röda frukterna, den höga syran samt den rejäla tanninstrukturen. Det finns även ett drag som minner om pinot noir med tonerna av kompost och de röda bären. I och med den utdragna tiden på fat, där vinet innan dess hade genomgått en lång skaljäsning under månader vid relativt hög värme, blev resultatet ofta fruktfattiga viner med en syra och strävhet i total obalans. Men ibland lyckades man och då var resultatet enastående, men tyvärr föddes också idéen om Colares och lång lagring på såväl fat som flaska innan vinet var tänkt att nå mognad. Något som få gjorde.

Producenter

Kooperativet i Colares tar emot besök och det är verkligen värd ett stopp. Förutom det röda vinet produceras en vit torr version på malvasia-druvan. Även dessa har visat upp en förmåga att åldras och är oftast ett mer säkert kort än de röda. Utöver kooperativet finner du Colares från Real Compania Vinicola, Antonio Bernardino Paolo da Silva, Tavares & Rodrigues och den senaste i raden Casca Wines med herrarna Helder Cunha och Frederico Gomes i spetsen. Deras Monte Cascas röda ramisco eller vita malvasia är idag det yttersta beviset på att Colares är värt all möda, allt hårt arbete, allt svett och alla tårar. Besöker du Lissabon kan du finna de bägge vinerna i välsorterade butiker. Räkna med att betala runt 35 euro för en flaska. Produktionen är ytterst begränsad, mindre än 1 000 flaskor av respektive.

Köpa moget vin i Lissabon

Monte Cascas kan köpas hos Wine o'clock på Rua Joshua Benoliel 2b. Vill du prova en gammal Colares så beger du dig emellertid till Garrafeira Nacional på Rua de Santa Justa 18 i de centrala gamla kvarteren i Lissabon. Rådgör med personalen om vilken 60- eller 70-talare som är vassast just nu. Sällan får du betala mer än 50 euro för en flaska. Har du turen på din sida och får ett bra exemplar så förstår du varför det finns entusiaster som vägrar att ge upp idén om vinet från sanddynorna.

 

Skribent: Niklas Jörgensen