Hemma i Marielund

Anna och Arvid köpte bergknallen i Marielund på tjugotalet och byggde ett litet hus med utanpåtrappa. Här skulle det alltid vara sommar.

Anna, som var min gammelfarmor, kompletterade huset med ett dass, sedan en vävbod, en vedbod samt en bod som snabbt fylldes med kastspön, paddlar och gummistövlar. När hennes make blev sjuk såg hon till att det byggdes en glasveranda, så att han från sängen kunde se björkarna, höra koltrastarna och grönfinkarna; femåringen ute på grusgången.

Nu flyger de sista Kanadagässen söderut över brandgula björkar och lönnar. På andra sidan sjön ligger museijärnvägens spår stilla och äppelträdet är tuktat inför kylan. Inte långt bort nu, den första frosten.

Det har blivit oktober och med det höstmiddag hos mina föräldrar. För ett par år sedan byggde de själva ett hus här på klipporna, inte långt från sommarstugan.

Jag rundar glasverandan och går i in det gamla huset. På spiselkransen i vardagsrummet står ögonblick frusna i ramar: farfar med vattenkammat hår, pappa och min farbror som svartvita indianer, mamma i bröllopsklänning och jag själv som student. Bakom ett fotografi av badholmen leker min favorithund.

Här, i gliporna mellan vad jag minns och det som faktiskt skett ser jag min barndomsvän Jakob med tallkåda i håret, här reser sig klippan där pissmyrorna bets och under ytan gömmer sig grundet turisterna brukade gå på.

Så faller ett stilla regn.

Vinden spelar i björkarna, det luktar jord och döda löv. Vi har ställt fram grillen på grusgången som farfar krattade så nitiskt; jag och min syster brukade få tio öre för varje upplockad kotte.

Pappa fyller omsorgsfullt ett rör med tidningspapper och kol. Fjuttar på. Och i väntan på den perfekta glöden pratar vi om vårens vandring i Cotswolds och om Vilhelm Moberg.

Skivad entrecote och öl bärs ut på fat med bilder av båtar och kartor. Där andra tar foton av Öland, har pappa en ovana att plocka med sig brickor från vägkrogar, med landskapsdjur och annat som motiv.

Köttet fräser på gallret och luften fylls av rök. På avstånd kan jag höra änderna i vattenbrynet och det skymmer allt mer.

”Potatisen är klar!”

Förutom jag själv, är min syster och hennes Mattias gäster. Vi sitter runt bordet i en djungel av orkidéer.

Den grillade oxfilén och potatisgratängen står fint uppdukade tillsammans med en flaska Valpolicella Ripasso och en Saint-Véran Réserve. Utanför hamrar regnet mot verandans räcke.

Det knäpper och sprakar om brasan. Katten ligger i eldskenet och biter nacken av en tygräv.

Glasen fylls på och vi börjar prata religion.

Först avhandlas katolicismen. Sedan The Church of the Flying Spaghetti Monster, där den centrala tron är att jorden skapades av ett osynligt pastamonster – ”after drinking heavily”.

Efter desserten lyssnar vi slött på Blondie och mamma irriterar katten genom att härma en lövblås.

Så närmar sig klockan elva, eller tolv. Jag lånar ett par träskor och en ficklampa. Går längs grusgången och tar trappan upp till sommarhusets sovrum. Och somnar, kanske i Annas gamla säng.

Marielund:

Profil: Hemma.
Klientel: Familjen.
Vinlista: I förrådet finns Amarone, Zinfandel och skridskor.
Typsituation: ”Det kommer en bil!”
Betyg: 5 av 5.