Är du synthare eller hårdrockare?

Henric de la Cour.

Vi hade skoluniform när jag gick i mellanstadiet. Det som stod till buds var stilen ockult djävulsdyrkare i skinnjacka och långt, fett, hår eller det mer fascistoida alternativet med grova kängor, strama kostymbyxor och hängslen.

Ungdomars val av kläder som källa för schismer löper som en röd tråd genom svensk nutidshistoria: om du var ung på fyrtiotalet riskerade du att få ”nedrans Nalensnajdare!” ropat efter dig av en Swingpjatt i zoot suit. Och som mods under sextiotalet fick du löpa gatlopp så fort de pepitarutiga benen bar dig, framför en skenande Chevrolet Chevelle.

Växte du upp under åttiotalet var du antingen synthare eller hårdrockare.

Om det var tidningen OKEJ som skapade konflikten mellan dem, för att sälja fler lösnummer, låter jag vara osagt. För trots att de sågs som varandras imagemässiga motpoler, så hade de ett gemensamt raison d'être: att uppröra personer över trettio.

Den elektroniska vågen sköljde över Starwars-figurerna i pojkrummet

För mig började det med Kraftwerk och deras stilbildande album Trans-Europa Express. Sedan Pet Shop Boys Actually, vilket jag fick som tröst efter att ha dragit ut tre mjölktänder.

Valet mellan synth och hårdrock var lätt: Mötley Crue spelade trots allt bara på gitarrer, medan Depeche Mode hamrade med släggor så murbruket flög på brittiska postverkets lagerlokal i Basildon.

Och Boing Boom Tschak, så var jag fast.

Kraftwerk.

Det vilar något gotiskt över Hornstull den här oktoberkvällen

Efter ett par glas Prosecco hemma hos Petronella spiller vi ut över Tobaksspinnargatans fallna löv och ned för stentrappan vid Verkstadsgatans slut. Snart står vi rusiga framför Debasers nedsläckta scen, där Henric de la Cours elektronika snart ska ta form.

En Bloody Mary i jeans

Henric de la Cour väller ut i strålkastarskenet i nattsvart tuppkam, likt hisscenen i The Shining dränkt i blod. Han står och svajar som Nosferatu, med hakan gungande till väsandet av Chasing Dark.

Live är låtarna från hans senaste album Mandrill avskalade, pumpande elektroniska beats, svepta i ett distat mangel. Blod och svett rinner ideligen ner i hans ögon och han klamrar sig fast vid mikrofonstativet som vore det en livlina.

Vi har skrivit ett osynligt kontrakt med honom och klivit in i hans dystopiska landskap, där dödsängeln Malak regisserar och Bela Lugosi spelar klaviatur i munkjacka.

En posör, javisst. Men i det teatrala finns också en tydlighet.

Henric de la Cour har i intervjuer berättat att han valt en annan väg, rent estetiskt, än den klassiska synthkostymen. Hans vampyrpersona, med blodröda läppar och svart tuppkam; den kompromisslösa mask han bär på scenen, gör hans uttryck naket, mer ärligt.

När strålkastarna släckts blir det tyst som sekunderna efter en trafikolycka. Vi beställer Gin and tonics och försöker smälta det midvinterblot vi just varit med om. Ironiskt, säger någon, att han som är så förknippad med elektronika har KISS som största idoler.

”Meh, Henric: är du hårdrockare eller synthare?”

Henric de la Cour - Shark.

Henric de la Cour på Debaser:

Profil: Krypta.
Klientel: Hon: 23 (i svart läppstift), Han: 35 (i svart läppstift).
Vinlista: Publiken halsar uteslutande Brooklyn Lager.
Typsituation: Petronella berättar om någons mormor som envisades med att vilja köpa en skiva med gruppen Hantverk.
Betyg: 4 av 5.