En flaska Longue-Dog ombord Mtr Express.

Vi delar en flaska Longue-Dog ombord Mtr Express vision i hårdplast. Det är midsommar och ungefär samma gradantal som under juldagen.

Utanför splitternya fönstret flimrar röda landet med vita knutarna, förbi det som om sommaren förvandlas till ett smörgåsbord av allergener. Genom hällregnet passerar björkdungar, sjöar, radhus, rådjur, lador. Bilköer blanka av regnet, kraftnät och överväxta fotbollsplaner. Över åkrarna ligger ett strössel av inplastade halmbalar, vilka kapslar in de tjugo minuterna av svensk sommar som var tempererade.

Till historian hör att vi inte reser med SJ, bolaget som tack vare sin monopolställning kunnat göra avkall på en del för kollektivtrafik naturliga inslag. Som att transportera passagerare till deras destinationer. Under parollen ”Den inre resan” – vilket syftar på att du riskerar att få ett nervsammanbrott om din resa kräver byten – har man introducerat en rad uttryck som är minst lika laddade som ordet hen i vissa kommuner: lövhalka, signalfel och solkurvor.

Nu har uppstickaren Mtr Express gett sig in i konkurrensen om rälsen. Tåget vi färdas i är så färskt från fabriken att montörer fortfarande lullar kring i mittgången. Som skapelse liknar det en trehundra meter lång Renault Clio: klaffbord, säten, bagagehyllor, väggar, tak och golv – allt är av plast. Så saker glider omkring under färd, särskilt efter ett par glas. Till varje bord hör en röd lampa (av plast), vilken liknar de hjälmar bandet Devo gjort till sitt signum.

Pontus Fritiofs tågmeny

Våra platser är i en kupé märkt ”Suite”, måhända för att det i sätet bredvid vårt sitter en man i skägg och näsring och halsar Kefir, lite Robert Downey Jr, tänker jag. Genom skjutdörrarna ser jag en skärm som marknadsför: ”Nubbe: 50 kr – i bistron”.

Bistrovagnens meny har tagits fram av krögaren Pontus Frithiof. Så på väg till bistron målar jag upp en bild av surf n´turf och champagnekorkar som poppar upp i taket. Jag vill sätta mig till bords och vila händerna på vita, stärkta, dukar och se min spegelbild i besticken.

Väl framme visar sig bistron vara mer kulinariskt avdomnad; här väntar en två och en halv meter lång passage, med hyllor på ena sidan mittgången och Andreas på den andra. Andreas ansvarar för kassaapparaten och han knappar in vår beställning: räkmackor samt en flaska Longue-Dog, vars etikett pryds av en tax i rött koppel.

Åter i vår fyra kvadratmeter stora suite möts vi av konduktören. Han är klädd som om han jobbade på Järnia och har en mycket avslappnad inställning till biljettkontroll. Den verkar i stort gå ut på att säga "hej, hej" och att rätta till byxorna. Vi slår oss ned på våra platser och packar upp räkmackorna som visar sig vara perfekt preppade. Vinet vi valt till är torrt och fruktigt, likt en inverterad midsommarafton.

När så tåget anländer i Herrljunga är det fyra minuter före tidtabellen. Science fiction.

Andra som reser land och rike runt i sommar är personalen på Fävikens korvkiosk, läs min recension här:
http://vinbanken.se/2015/06/11/faviken-korvkiosks-forsta-turnestopp-smaka-pa-stockholm/

Mtr Express

Profil: Tåg.
Adress: Stockholm–Göteborg.
Klientel: Passagerare.
Vinlista: Bistron serverar öl, vin (halvflaskor på 37,5 cl), samt champagne av märket Henriot.
Typsituation: Sätena är så stumma att svanskotan efter drygt två timmar vandrat upp i svalget.
Betyg: 3 av 5.