"Rödvin smakar ju rödvin."

Jag tjuvlyssnade på en diskussion häromdagen mellan ett gäng akademiker i begynnande medelålder. På bordet stod en chilenare av bättre sort, en ripasso och en amerikansk box. Initialt blev jag lite förundrad över generaliseringen och att ingen direkt ifrågasatte påståendet; smakar verkligen allt rött vin just bara rött vin?

Nu tror jag knappast att detta är representativt för den vindrickande befolkningen, särskilt inte för en besökare på Vinbanken. De flesta känner säkerligen skillnad. Frågan är mer; har vi glömt bort att våga känna efter och hur man gör?

Dofter. Smaker.

Gott. För de flesta räcker detta för att uttrycka uppskattning för matens smak. Eller dryckens. Ställer du en följdfråga; varför tycker du att det är gott, så får du nog räkna med svar som 'därför', 'för att det är gott' och 'jag vet inte, jag bara tycker det'. Få skulle ge sig på att faktiskt fundera, smaka efter och leverera ett svar som tydde på att de var bekväma med att ge ordet gott en djupare innebörd. Om detta är scenariot när det kommer till mat hur ser det då inte ut på dryckessidan? Vår rädsla för att definiera dofter och smaker tycks försvinna någonstans i relativt tidig barnsålder. Vi lär oss att dölja lukter, vi dränker oss i parfymer, krämer och deodoranter. Vi slutar ifrågasätta mat; luktar sällan på en köttbit innan vi steker den. Vi bara gör.

Jakten på kunskap. Nyfiken.

Vin är kul och det finns inga rätt eller fel - endast din egen preferensram.

Jag minns mina första vinprovningar för snart 20 år sedan. Att identifiera doftintryck och smaker kändes inte bara vansinnigt svårt; det fanns dessutom den där gnagande oron att man kanske sade fel. Jag blockerade mig själv, kunde inte slappna av och finna tillbaka till det där barnet i mig som hämningslöst bara säger vad det känner. Men successivt lärde jag mig att vinprovning inte blott fokuserar på att kunna identifiera dofter och smaker. Det handlar om att vara i harmoni med sina egna preferenser och kunna identifiera vad som tilltalar en och vad som kanske upplevs som mindre insmickrande. Att utveckla en nyfikenhet. Visst, en Cabernet Sauvignon kanske doftar och smakar svarta vinbär men om jag nu aldrig har ätit ett så finns detta inte i min referensram. Alltså söker jag andra igenkänningstecken.

Jag hade tur.

Är ditt vinintresse i sin linda är inspirerande, kompetent och underhållande ledning a och o. Som ung student blev jag medlem i Munskänkarnas Lundasektion och blev guidad in i vinets värld av fantastiska herrar som Arild och Rickard. De öppnade dörrar för mig, var totalt befriade från all snobbism som jag då trodde omgärdade vin och de strålade av passion. De lärde mig att lita på mig själv.

Efter närmre ett decenniums provande och läsande insåg jag hur dofter och smaker genomsyrade min vardag. Dricksvattnet hemma smakade inte likadant som det på jobbet. Vattnet hos föräldrarna var inte lika rent i smaken. Vatten tappat på flaska retade mig då jag inte upplevde någon skillnad mot mitt kranvatten. Att jag analyserade allt jag stoppade i mig utan att egentligen tänka på det var en närmast befriande känsla; ett sätt att lita på sig själv och sitt omdöme.

Lita på dina egna sinnen!

Våga lita på dig själv!

Hur får man vuxna människor att känna sig bekväma med att söka upp och förstå sina preferenser, att våga dofta och smaka på mat och dryck utan att tro att det finns rätt och fel svar? Hur förflyttar man det fokus vi idag har i media där pris är a och o, till att istället handla om nyfikenhet och upptäckarlust. Frågeställningen kan måhända tyckas trivial och något av ett välfärdsproblem, men i grunden är jag tämligen övertygad om att människor som har åsikter om vad de stoppar i sig också ifrågasätter mer av den skräpkultur som präglar livsmedelsindustrin idag, vin inkluderat.

Vad tycker du? Har du funderat på hur ditt kranvatten smakar?

PS. Ja, jag valde att poängtera att den generaliserande gruppen i början av artikeln var akademiker. För att belysa att problemet inte ska kopplas till exempelvis utbildning.

 

Skribent: Niklas Jörgensen