Mogen Bourgogne – utvalda viner, del 1

Favoritmarkera

Att planera och hålla i en vinprovning med mogna viner är alltid minst dubbelt så tidskrävande för mig. Många gånger kräver det ett riktigt detektivarbete för att få korrekt information om vinerna från det gångna seklet. Det är större skillnad på tillverkningen av gårdagens viner än vad många tror, och allt var inte bättre förr. Det här är ett inlägg om en provning jag höll den 18 februari 2012. Lärorikt för er som vill veta mer om några av Bourgognes bästa producenter. Alla viner är köpta från vinhandlaren Eric Morgent på Chateau.fr, Paris. Som erbjuder säker frakt till Sverige.

Vi startar alltid med lite bubbel, den här gången med en Comtes de Champagne Rosé 1993Comtes de Champagne Rosé är Taittinger värdens tredje äldsta champagnehus, mest exklusiva och ovanligaste praktfågel. 1993 är faktiskt sista årgången som gjordes på enbart pinot noir, precis tvärt om från deras klassiska blanc de blanc-version. Vinet får sin vackra färg genom skalkontakt, den så kallade méthode saignée. Druvorna kommer ifrån gamla stockar i Ambonnay och framförallt Bouzy, två Grand Cru-byar i champagneregionen Montagne de Reims. Taittinger som idag leds av Pierre-Emmanuel Taittinger var tidig med sin rosé som dom har producerat sedan 1966, just på nittiotalen fick basvinerna en tid i ekfat, något som har kommit och gått genom åren.

Såhär säger Richard Juhlin om 1993 Comtes de Champagne Rosé i Livets Goda #36 2008. “Man kan verkligen fråga sig varför huset sålde slut på denna dyrgrip långt innan den passerat babystadiet. Färgen var laxrosa och smaken är mjuk och krämig som vanligt. Äppelskal och körsbär kändes tydligt, vilket visar hur omoget vinet var när det lanserades. Inte provad på länge tyvärr. 85-92
 Poäng”

Och idag har vinet en oväntat mörk färg med en doft av fet bakelse med fin jordgubbssylt, lätta hallontoner och järnig mineral. Allt mycket njutbart och komplext sammansatt. Smaken är efter en halvtimmes luftning i karaff,  fet och krämig med en för pinot noir nästan bitande syra och en liten naggande bitterhet i den långa eftersmaken. Elegant trots detta rika, nästan syltigt inslag. Mognaden har börjat visa sig och jag tror nästan att vi befriade vinet i exakt rätt tid. En av mina absoluta toppupplevelser i roséväg som vill dricka igen till en delikat skaldjurspaella i sommar…

Första riktigt mogna vinet var en Chablis 1er Cru 1948 från Albert Bichot. Man kan tycka att négocianten Albert Bichot är något tystlåten trots sin väsentliga storlek. I början av 1900-talet svalde man flera små négociantrörelser och var tvungna att söka sig till större kvarter, som så många andra négocianter så fick det bli Beaune, dit firman flyttande 1912. Bichot vinifierar idag ungefär 150 hektar mark i Chablis. Av dessa äger man 65 hektar, nämligen den historiska Domaine Long-Depaquit som faktiskt äger 10 procent av Chablis totala Grand Cru-mark, bara William Févre är större ägare med sina 15 procent.

Utmärkta nivåer men något maderiserad färg. Doften upplevs faktiskt fatig, vilket är spännande. Annars lite vass med citruspasill eller lagrad limoncello. Mycket svag mineralviskning i en mognadssöt och medelfyllig Chablis som visst är helt serveringsbar. Ja, till och med fräsch. Det är smaken som är värdefull, här är det omöjligt att inte reagera på folks misstro på att laga Chablis! Komplext vin i slutet av sitt liv som hade fått en värdig grande finale med en rejäl torskrygg med rökt olivolja och purjolökscréme..

Nästa vin blev en Chablis 1er Cru Butteaux 2000 från Raveneau. François Raveneau etablerade denna berömda domaine år 1948. Jean-Marie Raveneau tog över rodret redan 1984 och arbetar idag med sin bror Bernard. Tillsammans äger de strax under tio hektar lågavkastande vinrankor varav de tre Grand Cru-lägena Blanchot, Les Clos och Valmur. Dessutom så har dom rankor i fyra Premier Cru-lägerna Montée de Tonnerres, Les Vaillons, Chapelot och 1,5 hektar Butteaux. Sedan 2007 gör firman även en Chablis Village, från egna rankor förståss.

Jean-Marie Raveneau ser till att plocka frukten relativt tidigt, för syrans skull och jäser vinet i ståltankar för att sedan genomföra elevage, uppfostran, på 7-8 år gamla stora ekfat, såkallade Feuilletes. Det är oftast helt fel att dricka upp Raveneaus produkter innan de fyller åtminstone fem jordsnurr – ännu hellre tio. Jag kan tänka mig att just årgång 2000 inte var det roligaste att vinifiera för Jean-Marie Raveneu, det var nämligen året som hans far François Raveneau avled.

Det är lite osäkert om vinet är i mint condition när jag tar min första sniff. Doftar som ett djupt andetag i en jordkällare. Frågan är om det är en liten reduktion bara,  för vinet blir renare med glastid men blir aldrig helt övertygande. Min erfarenhet av Raveneau är högst begränsad så jag vågar inte avslå att det skulle vara en stilfråga. Djupt fruktig och komplex nos ändå. Det är smaken som är det fina. Bitande syra och kristallklar frukt som packar mängder med musselskal ända ut i eftersmaken. Bra men inte riktigt på den nivå jag hoppats på, en måndagsflaska kanske..

Efter den korta visiten i Chablis tar vi oss ner i djupaste Côte de Beaune. En Puligny Montrachet 1985 från Olivier Leflaive Olivier Leflaive är en charmig bourgognegubbe var signum är att han nästan ständigt har en sandfärgad hatt på sig. När jag besökte honom i juni 2011 så fick vi tyvärr inte prova hans viner utan att först köpa en avsmakningslunch á 80 euro. Vi sa direkt -au-re-voir! Och körde iväg till nästa besök. Hans vinkomplex i Puligny-Montrachet rekommenderar jag bara om det är första gången du besöker Bourgogne. Denna 1985:a är hans allra första årgång på sin då nystartade négociantfirma, och kvaliteten ska stadigt ha blivit bättre år för år så förväntningarna är extremt låga. har innan han startade sin egen négoce vart med i driften på Domaine Leflaive.

Fullmogen lite tunn doft med viss orenhet som tyvärr drar åt toalett. Smaken är imponerade fräsch, frisk och intensiv mer mineral än den citrustonade frukten. Verkligen maximal mineralitet, helt vansinnigt egentligen. Det här vill man verkligen få i sig som sagt oväntat då vit Bourgogne från 1985 absolut borde ha druckits upp, årgången blev enligt gamlingarna i branschen först svalt välkommen då de vita vinerna verkade sakna lite syra, men syran fanns där, gömd bakom tanniner från årgångens typiska tjocka skal. Med åren mjuknade tanninerna och syran sa  – Bonjour. Precis så säger den idag. En intressant flaska som absolut ska drickas vid 16 grader till en ålrilette med ägg, tunt täcke med ocietre-kaviar på den tack..

Anne-Claude Leflaive är ju Olivier Leflaives numera berömda kusin. Vi provar hennes Puligny Montrachet 1er Cru Les Combettes 1999, Domaine Leflaive. Anne-Claude Leflaive tillhör ju odiskutabelt de vignerons som ofta når den yttersta kvalitetsklassen, perfektion i Puligny-Montrachet – för att inte säga hela universum. Många är de odlare och vinkritiker som mäter sina egna, och de andras viner med Domaine Leflaives för att se hur långt från toppen dom egentligen är. Etienne Sauzet heter en annan odlare vars viner absolut ligger på samma nivå, men Sauzet tenderar att upplevas lite stramare i munnen, Leflaive är tvärt om kända för sin yppiga rikedom och generösa densitet.

Sedan 1997 odlas vingårdarna biodynamiskt och den natuliga filosofin går även igen i vineriet där samtliga viner jäser med sin naturliga jäst i cirka 23-35 procent nya mediumrostade ekfat från Meursaultbaserade tunnbindaren Damy. Vinerna lagras 16 till 18 månader, först på ekfat, varav ett av sju är nya och sedan på ståltank. Anne-Claude Leflaive är mycket fast besluten att vinerna måste få mågna över två vintrar. Domaine Leflaive gör sin Les Combettes från en 0,73 hektar stor lott i vingården och ett resultat om tio till tolv fat är vanligt. Just denna årgång, 1999, var den första som Leflaive inte filtrerade vinerna efter lagring, nuförtiden filtreras aldrig vinerna precis som hos så många andra topp-domäner.

Första sniffet och jag är helt såld. det här måste vara bland de mest komplexa vita viner som jag provat. Smaken är så djup och viskös, så potent och respektingivande med lager av vit och gul persika. Vit Côte de Beaune från 1999 är magiskt, eller kan vara magisk. Årgången är hårt drabbad av fenomenet premox, POx eller premature oxidation. Men Domaine Leflaive är sällan drabbad av detta. Mognaden har just öppnat dörren, det där charmiga stadiet när man just kan börja dricka vinet. Här kan vi tala djupt brummande eftersmak som varar hur länge som helst – tyvärr inte ännu längre. Dricks i stora klunkar till ett konfiterat andlår – utan tillbehör..

Provarna är nu förväntansfulla på de röda vinerna så jag inleder med en Beaune 1er Cru 1976 från Maison Leroy. “I have no contracts with growers, and start from scratch each year. If I like a wine, I buy it. If not, I don’t.”  Så säger den lilla levande legenden Lalou Bize-Leroy, vinmakerskan som… Eller inte vinmakerskan. Det vill hon förresten inte kallas. ”The grapes are of such quality that they do not need a winemaker!” ska hon ha utbrustit efter att vinhandlaren Jasper Morris undrade vem i hela fridens namn som har gjort vinerna efter att förra vinmakaren abrupt slutade år 1993…

Lalou Bize-Leroy är en udda fågel, enligt rykten en sådan fågel som flyger för sig självt. De andra fåglarna intresserar henne inte. Sedan starten 1988 sköter hon Domaine Leroys vinstockar biodynamiskt, hon var en av de första att göra så. Lalou Bize-Leroy älskar Bourgogne – och allra högst håller hon sina egna viner. Kvinnan spårade ut fullständigt när hon 1976 fick veta att kollegan Aubert de Villaine på DRC, i en numera ökänd vinprovning, hade gått med på att jämföra Bourgognes ädlaste viner med motsvarigheterna från Kalifornien. Inte ok.

Maison Leroy är faktiskt var allt en gång började. Lalou Bize-Leroys farfars fars négociantverksamhet köpte sin första vinklase år 1868.  Förväxla helst inte detta med Domaine Leroy i Vosne-Romanée som är familjens Leroys egna vingårdar, eller Domaine D´Auvenay, Lalou Bize-Leroys egna råexklusiva viner. Maison Leroy släpper sina viner när Lalou Bize-Leroy anser att dom är redo för förtäring. Ibland kan det dröja årtionden innan vinerna säljs, och när de gör det så tar det ingen tid alls innan Japanska samlare, som är fullkomligt galna i allt Leroy har svept om buteljerna med sina långa fingrar.

Idag är vinet köttigt och jordigt som vinerna från Beaune och ännu mer Pommard kan vara. Lite kolaremmar och järnig mineralton. Smaken är ett monster, tanninerna slår mig nästan medvestlös. Årgången var varm och torr, producerade tanninrika och koncentrerade viner som fick många att undra om de någonsin skulle mjukna upp innan frukten försvann. Det är i slutändan en smaksak, det här inte är ett vin som lever på balans, här har frukten blivit sensuellt söt samtidigt som tanninerna har hybris. Ett imponerande vin som splittrar oss, jag tvekar på om det någonsin kommer att bli någon form av balans mellan frukt och tannin här, men jag är ändå nöjd med flaskan som har stort potential att vara en god måltidsdryck till en fet liten portion boeuf bourguignon med en oxsvans i…

Fortsättning med fler röda viner följer nästa vecka…


Kommentera