Yolo i Hornstull: en rapport från Hornhusets Krog

Favoritmarkera
Hornhusets Krog i Hornstull

Verandan – Hornhusets Krog i Hornstull

Inte långt från den fiktiva Atletklubben Europa, där Henry Morgan boxades i Klas Östergrens roman Gentlemen, hänger nu efterlysningen av en “Kastrerad innepelikan på 8 år”. Den heter Hector och ”är id-märkt med tatuering”. Affischen är fäst vid en port utmed Långholmsgatan och kan ses som en illustration av den gentrifiering, den sociala statushöjning, som Hornstull genomgått de senaste åren: från diskbänksrealism till drömmar om teppanyakihällar.

I takt med att ett klientel som går till barberaren, föredrar cyklar utan fungerande bromsar samt hyser exotiska husdjur flyttat in, så har taxifik och skomakare fått ge plats för ett mer raffinerat nöjesutbud. I det beryktade Knivsöder har stickvapnen kompletterats med gafflar – resultatet är det 900 kvadratmeter stora restaurangkomplexet Hornhuset.

På plan två ligger Hornhusets Krog

I väntan på att vårt bord ute på verandan ska dukas upp sitter jag, min syster samt hennes pojkvän i baren och smuttar Prosecco. Lokalen är nästan helt befriad från reformfientliga räta vinklar och i taket vajar thailändska ljuslyktor i vinden, eller till tonerna av The Smiths Frankly Mr. Shankly. Känslan påminner om en ängslig lunchrestaurang i en av Los Angeles alla gallerior; kanske beror det på det dova trafikbullret eller lukten av asfalten som smälter utanför.

På verandan står ett fåtal bord enkelt uppdukade. Vi leds förbi semestrande barnfamiljer och par, trollbinds när bitar ur ensemblen från Äkta Människor slår sig ned på ett par gula stålstolar under brandtrappan och livligt diskuterar Yolo (You Only Live Once – ett synsätt som kan leda till allt från att unna sig en efterrätt till att få det kinesiska tecknet för inlagd gurka tatuerat i svanken).

Menyn landar på vårt bord och vi konsumerar den glupskt

Fokus är Medelhavsinspirerade smårätter, signerade kökschef Petter Viding: zucchinisoppa med confiterad torskrygg, saltbakad selleri och grillat högrev. Totalt ett dussintal rätter; vi har svårt att bestämma oss, så vi beställer allihop. Min syster vill lära sig att uppskatta annat marint liv än fiskbullar i dillsås. Hon är trettiotre år gammal. Projektet påminner om när hon skulle lära sig ryggsim – det är med viss skepsis hon närmar sig den djupa änden av torsksoppan. Tilltaget kräver mer Prosecco.

Samtidigt som ett spädbarn vid bordet bredvid förvandlas till en yoghurtfontän gör kötträtterna entré. De tycks uteslutande vara skivade med osthyvel och är fullt Instagram-kompatibla. Vi får en flaska Cigalus Rouge rekommenderad och det visar sig vara ett utmärkt komplement till såväl högrev som måsskrik och doften av solvarm hud.

Fjorton rätter senare spiller vi ut på Långholmsgatan

Och under promenaden hem genom ett subtropiskt och vagt sopluktande Söder slår det mig att jag skippat strumporna i dag. Yolo.

 

Kommentera