Mosebacke Terrass

Favoritmarkera
mingel_terrass_press

En ölhall i det fria.

Det var här Stockholm vaknade i August Strindbergs Röda Rummet – ”en afton i början av maj då den lilla trädgården ännu inte hade blivit öppnad för allmänheten”.

Nu är ångvinscharna, slussvaktarnas pipor och gevärsropen från Södermalmstorg ersatta av ett annat sorts liv och kiv.

Det är fredagen den 13:e och en av de sista sommarkvällarna; luften är varm och klar när jag tar trappan genom den lilla triumfbågen invid Södra teatern, vilken leder in till Mosebacke Terrass.

Jag ska möta upp min vän, Niklas. Han är art director och klädd som Mao Zedong; medan han kliar sig i sommarskägget säger han med viss saknad i rösten att båten är såld.

Almarnas grönskande grenar sträcker sig ner över bardisken och det är kö till den lilla ölkiosken – där det palestinska Taybeh Golden samt Blossom American Wheat Ale, kryddat med Euroflorists hela centrallager – kan inhandlas.

Vi slår oss ned med varsin öl i änden av ett av de rejäla träborden. Jag tittar ut över Skeppsholmen, kyrktornen och Gröna Lunds berg-och-dalbanor. Tänker att om jag lutade mig ut över räcket skulle jag kunna se Hasse Alfredssons skrivarstuga.

Vad ryms i begreppet ”stad”?

Osökt börjar vi prata om arkitekturen i Los Angeles; en stad som ryktas glida på sanddynerna och riskerar att flyta ut i Stilla Havet vid nästa jordbävning.

Det påminner mig om en artikel jag läst, om den ändrade flyttplanen för Kiruna. Eftersom gruvbrytningen i området gör marken osäker ska staden flyttas åt nordost. Men endast de viktigaste byggnaderna, kyrkan och stadshuset, får följa med. Orättvist, kan tyckas. Och kanske onödigt, för är det verkligen i murbruket vi hittar staden?

mingel_utsikt_press

Utsikt från balkongen. Fotograf: Anna Huerta.

Fredagen den 13:e

Ölen är slut så vi granskar vinlistan som hänger bakom bardisken: australiensiskt vitt, rött och rosé samt en Cava. Bartendern föreslår Hardys Shiraz, som jag olyckligt nog råkar spilla på mina ljusbruna brogues.

Otursdagen fredagen den 13:e är för min generation, som växte upp på 80-talet, i högre grad förknippad med Jason Voorhees än med skrock (även om att få huvudet kapat av en skendöd psykopat i hockeymask kan anses vara oturligt).

Vetenskaplig kokkonst

Niklas beställer en skål med nötter och berättar om Michael Wignall, en brittisk kock med två Michelin-stjärnor. Under hösten, säger Niklas, kommer Wignall att öppna pop-up-restaurangen Dill i Stockholm. Temat är molekylär gastronomi, vilket lite förenklat innebär att förändra råvarornas konsistens. Att omvandla soppa till fast form. Eller att få apelsinjuice att likna äggula. Lite som ett normalt svenskt skolkök.

Den tunna ljusstrimma vi sitter i klipps till slut av bakom Södra Teaterns tak. Även samtalet får en ny ton, då det flyter över i Bruno K. Öijer, människor vi förlorat, våra grannar och kvarter. Niklas berättar att han längtar efter att åka skidor.

Måhända är det just det här som är staden – berättelser snarare än något geografiskt. För Woody Allen är stadssiluetten svartvit och Kathryn Bigelows ligger i spillror. Kanske är det enklare än så. Den brittiske författaren Lawrence Durrell uttryckte det så här: ”A city becomes a world when one loves one of its inhabitants”.

Mosebacke Terrass:

Profil: Anrik ölhall i det fria.
Klientel: Fredagsrusiga i alla åldrar.
Vinlista: Njae.
Typsituation: Vi säger, på skämt, att det här är den sista sommardagen.
Betyg: 3 av 5.

Kommentera