Lammet på The Lion Inn i Winchcombe

För att ta dig till den Guide Michelin-rekommenderade restaurangen i Winchcombe krävs en sex timmar lång promenad; genom fårinhägnader och lövskogar, över kullar och floder. Det går också utmärkt att ta en taxi från Bourton-On-The-Water, men det anses vara en smula ”bourgeois”.

Efter en full English breakfast på The Lawn B & B i Bourton-On-The-Water ger vi oss i väg, jag och min far. Efter vår tågresa från Paddington Station är planen att via minst två pubar ta oss till Winchcombe; en vandring över stock och sten på uppskattningsvis två och en halv mil.

Under en himmel som bäst kan beskrivas som Keso promenerar vi mot Lower slaughter, genom grönskande alléer, förbi hästar och alpackafår (vilka jag misstar för lamor drabbade av missväxt) och över små stenbroar som korsar vårfloden. Husen vi passerar är byggda i skiffersten och lika uråldriga som den brittiska styva överläppen. Miljön är en blandning av Morden i Midsommer och The Shire.

På vår väg möter vi enstaka vandrare och ortsbor. Samt ohemult många får, de stirrar tomt på oss med blicken hos den som betraktar någon som står med kängorna i dennes mat.

Double Donn på The Farmers Arms

Efter en pint på puben The Black Horse i Naunton vandrar vi längs en gruslagd stig mot Guiting Power. När vi passerar ett fält regnar det ner vita fjädrar och på avstånd lyser rapsfälten gula. Över åkrar och ängar bär det och ett par timmar senare förbi en vacker stenkyrka. På den lokala puben i Guiting Power, The Farmers Arms, beställer vi curry och chili. Rätterna är tillagade med kärlek, men inte till matlagning. Min far testar pubens raison d'être: en pint Double Donn från det lokala bryggeriet.

Efter lunchen följer vi en vindlande stig in i en skog, vi går länge invid en flod och passerar sedan över den via en stenbro. Träden har inte riktigt vaknat än, men humlen klättrar hoppfullt upp längs alarnas stammar. Jag är mitt i landskapet för så många av mina referenser: alléerna i Brideshead Revisited, kaninhålorna i Watership Down; förnuftet och känslan.

Murar av staplad skiffersten skär genom landskapet, skapar rum till får och kor. Efter att ha passerat genom en backig lövskog uppstår viss förvirring kring var leden fortsätter. Häftet vi fått från arrangören av vandringen föreslår det uttömmande: "Walk for quite some time, passing a couple of trees". Och det avser ett landområde om trettio hektar.

The Lion Inn

Molnen spricker upp när vi till slut närmar oss Winchcombe, en saxisk bosättning som grundades år 798 och totaldemolerades av danskarna. Nu är större delen av staden byggd i sten för att detta inte ska upprepas. Vi passerar Sudeley Castle, svänger av och stapplar så in i vårt boende för natten: The Lion Inn.

Det som i dag är ett välrenommerat hotell öppnade under 1400-talet som värdshus. Här har både människor och hästar dinerat och spenderat natten. Bakom sten och puts ryms, förutom sju dubbelrum, såväl bar och restaurang som trädgård. The Lion Inn är rekommenderat i Guide Michelin och håller hög klass, vårt rum är litet men sobert och bjuder på utsikt över en innergård med träd och blommor.

Vi tar en öl ute i solen och vilar våra fötter. Servitören undrar om vi inte vill boka bord på restaurangen inför kvällen, det brukar bli ”crowdy” på lördagar.

Don’t mind if we do.

Medan vårt bord dukas tar vi ett glas rosé, rioja Marqués de casares, i baren. Sedan flyttar vi in i matsalen, till förrätten soup of the day. Den är tillagad med lokalt odlade ingredienser, men vi är för slutkörda för att avgöra vilka. Därefter följer lamm på grönsaksbädd och ett glas Monte Pulsiano Dabruza. Även huvudrätten är från Sudeley. Den är också en smärre kulinarisk sensation, särskilt som merparten av brittisk husmanskost tycks vara inälvor kokta i duggregn.

Det som kan ha varit stallet är nu en rustik och smakfullt inredd matsal. Annie Fox-Hamilton, som övertog byggnaden 2011, har dykt ner i varje detalj. Hon har smak. Och en något kärv inställning till meteorologi, när vi frågor om morgondagens vandringsväder säger hon kort och gott: ”horrible”.

Morgonen efter då vi avslutat frukosten (äggröra och rökt lax, staplat i en sorts rosett) vandrar vi så ut i det fruktansvärda.

The Lion Inn

Profil: Guide Michelin-rekommenderat hotell. Och restaurang.
Adress: North Street, Whinchcombe.
Klientel: Vandrare och besökare från Oxford med omnejd.
Vinlista: Lika genomtänkt som inredningen, flera fina röda, som Barolo Brunate.
Typsituation: Det är inte utan skuld vi efter middagen passerar får.
Betyg: 4 av 5.