Plikt eller konsekvens – två olika vinperspektiv

Det finns två helt olika etiska perspektiv. Det ena går ut på att det är rätt och bra att göra på ett visst sätt, vissa handlingar är bra eller dåliga. Det brukar lite gammaldags kallas pliktetik. Ett helt annat perspektiv på vad som är rätt och fel är att man ser på resultatet. Det kallas konsekvensetik. Båda perspektiven kan användas också på viner och vinframställning.

I vinsammanhang handlar det pliktetiska förhållningssättet om vilka metoder som bör användas och vilka som inte bör användas för odling och vinframställning. Det kan bli så att de bildar en särskild skola som ekologiska viner, biodynamiska viner eller nu aktuella sk ”naturvinerna”. Det konsekvensetiska perspektivet handlar i stället om vilket resultat man uppnår. Hur får man bästa möjliga viner, metoderna har inget särskilt värde i sig. Bara deras konsekvenser.

Förespråkare för olika skolor när det gäller vinframställning vill ofta antyda att de står för mer naturliga viner i jämförelse med de konstlade viner som andra gör. Det är ganska naturligt när man ser pliktetiskt på tillvaron. Man gillar det egna regelsystemet medan de som bryter mot det inte uppfattas ha samma moraliska halt.

Som jag skrev om förra lördagen så är vinframställning från odlingen till vinmakningen en mycket utvecklad kulturföreteelse. Odlingsmetoderna för själva plantan är för alla skolor idag väsensskilda från växtens naturliga livsmiljö, som för alla kulturväxter. Själva vinframställningen av druvan är en under lång tid utvecklad kultur utan naturliga förlagor. Människor har i några tusen år succesivt utvecklat allt smartare och fiffigare sätt att odla och göra vin. Det bästa har vanligen överlevt och utvecklats vidare.
Vad man än sätter gränsen så handlar det om vilka kulturmetoder som man bestämmer sig för. Det ena är inte nämnvärt mer naturligt än det andra. För ”naturvinerna” är kärnan att vissa metoder inte får användas. Dessa betraktas av dem som onaturliga och konstlade. Naturviner anses av förespråkarna vara fina och bra för att de är gjorda utan fuskiga metoder.

Vinskribenter som t ex BG Kronstam i DN påpekar att han bedömer att Systembolagets stora lansering av naturviner klarade sig dåligt i genomsnitt mot andra viner. Han för där ett rent konsekvensetiskt resonemang. Resultatet som han ser är inte särskilt bra. Naturviner är tveksamma att döma av de vi nu fått se i Sverige. Jag gjorde oberoende av honom samma bedömning av resultatet. Den slutsats man kan dra i konsekvenshänseende är att naturvin inte är någon garanti för ett bra vin. Det snarare sänker än ökar chansen att vinet är bra i sitt prisläge.

Nu är det inte så att naturviner är särskilt annorlunda än de flesta viner. De allra flesta bättre viner har inte tillsatser av syra, socker, tanniner, aromatiserad jäst eller jästmat precis som naturvinerna. Dock finns det vinvärldens stora undantag, mousserande viner. 100% av alla bra mousserande viner har tillsatt socker som just jästmat. De är så som bubblorna skapas i flaskjäsningen. De allra flesta av de bästa Champagnerna tillsätter socker en gång till för att söta smaken! Dozagen. Snacka om artificiell smaksättning. Men det kan ju inte vara helt fel eftersom det inte finns några bra mousserande viner alls utan sockertillsats. Det får nog idag kallas en naturlig kultur som vi är betjänta av som vinkonsumenter. Här har de goda konsekvenserna helt slagit ut motståndet mot metoden att tillsätta socker. Istället skryter man om det på etiketten, champagnemetoden.

Olika artificiella smaktillsatser ogillas av de flesta bättre vinproducenter. Det hindrar inta att de allra flesta inklusive flera naturvinsproducenter smaksätter sina viner medvetet med att stoppa dem i unga små rostade ekfat. Det kryddar artificiellt vinet. Förr större delen av vinvärlden är det ett sent påfund. Hur naturligt är det? Även här har de upplevda goda konsekvenserna i huvudsak slagit ut pliktsynsättet att undvika artificiella smaktillsatser för en stor del av världens bästa stilla viner.

Naturvinsproducenter tar avstånd från ”hårda” metoder som micro oxidation av vin. Den består i att man tillsätter lite syre i gasform till vinet. Om man däremot lätt oxiderar vinerna genom att stoppa dem i ett litet föga lufttätt ekfat är det en ”mjuk” tillåten metod. Jag är inte säker på att vinet alltid märker skillnaden. Metoden oxidation i ekfat accepterar nästan alla p.g.a. dess upplevda goda konsekvenser.

Idén att de finns några särskilda aromer och smaker i t ex naturviner är en för mig konstig idé. De görs på samma sätt som merparten av de bättre vinerna görs både nu och förr. Att, som antytts på flera håll, klassiskt skolade vinprovare inte skulle förstå sig på dem, är därför en ologisk tanke. Däremot kan man naturligtvis ha olika uppfattningar om hur ett vin skall vara, men det i grunden en annan fråga.

För den pliktetiske kan naturvin vara en mycket viktigt moralisk kategori. För mig blir det lätt lite religiöst när man börjar sortera viner efter vilka metoder som används istället för efter hur resultatet blir. Varje producent får bli salig på sin fason. Men jag som vinskribent bör bedöma vinerna objektivt oberoende av deras religioner. Jag bör vara observatör inte missionär. Jag har inget mot naturviner. De som är bra gillar jag mycket. Men jag tror kategoriindelningen efter metodskolor är rätt lite upplysande om vinerna. Därför gör jag främst en konsekvensetisk bedömning av vinerna. Hur blev de.

Det finns nästan ingen metod i samband med odling och vinframställning som inte kan användas för mycket eller fel i det enskilda vinet. Man klarar sig inte från det problemet genom att generellt avstå från vissa metoder. Det går att missköta alla de andra. Dessutom finns det vissa problem med att surra sig vid masten. Ibland skulle vinstocken, musten eller vinet behöva en metod som annars inte är bra att använda. Det kan bero på sjukdom i vingården i samband med exceptionellt väder. Olika omständigheter kan ha gett en viss obalans i musten eller ett behov hos vinet av tex viss oxidation eller svaveldecinfektion på lite högre nivå. Är man surrad vid masten, kan man inte gå i livbåten.

Vinframställning handlar annars egentligen mest om att göra kloka saker. Det räcker inte med att undvika fel. För mig är det ingen tröst om ”fina” metoder har skapat ett i mitt tycke dåligt vin. Jag är rätt liberal till vilka metoder som används så länge de bidrar till bättre viner utan andra negativa bieffekter. Men helt utan pliktetik är inte heller jag när det gäller vinframställning. Aromatisering av viner via ekchips är en styggelse. Jag inbillar mig att de beror på att resultatet blir så grovt och trist. Men jag har nog också en moralisk föreställning om att det är fusk, även om det skulle ha fungerat väl.