Mogen Bourgogne – utvalda viner, del 2

Favoritmarkera

Det här är fortsättningen på del 1 från förra veckan, andra halvan av provningen alltså. Lärorikt för er som vill veta mer om några av Bourgognes bästa producenter. Alla viner är köpta från vinhandlaren Eric Morgent på Chateau.fr, Paris. Som erbjuder säker frakt till Sverige. Echézeaux 1982 från DRC är köpt på Stadsauktion.

Efter förra flighten med Chablis från 1948, Raveneau, Domaine Leflaive med flera så ger vi oss utan att tvekan in i en Bourgogne Rouge 1971 från Leroy d’Auvenay. Det här vinet är om jag har förstått det hela rätt ifrån Madame Bize-Leroys privata domaine, alltså d’Auvenay, namngivet efter hennes egna hem i St-Romain. Men flaskans form och design ser inte ut som en “vanlig d’Auvenay” för vid den här tidpunkten på 1970-talet så såldes d’Auvenay enbart lokalt, vilket gör det till en mycket ovanlig butelj som jag antagligen inte kommer att stöta på igen. Informationen kommer ifrån Mads Højlund som jag litar blint på när det gäller Bourgogne.

1971 var för länge sen sedd som en stor årgång, men få viner borde vara i toppform idag, om ens några, speciellt inte på AC Bourgogne nivå.
Vinet är på nosen ganska saftigt med söta toner av mogna jordgubbar. Inte ett vin som upplevs komplext initialt men efter lite glastid blir det bedårande elegant och aromatiskt. Smaken är fullmogen men väldigt energirik och med hög syra. Kan inte vara annat än mogen bourgogne, en fjäderlätt smekande upplevelse som upplevs mycket feminin och balanserad i munnen. Verkligen inte passé men allt för spröd för att kunna bli till en bra följeslagare på matbordet.

La Romanée, den ovanligaste av de ovanliga. Jag häller nu upp La Romanée 1976, Bouchard pére & fils i de 15 förväntansfulla glasen. Av de runt 300 lådorna som vingården presterar årligen så har lilla jag lyckats lägga vantarna på en butelj, just nu sitter jag som Sméagol och stryker flaskan medhårs i min trygga famn. Kanske är det just detta som är charmen med Bourgogne. För att sätta saker i perspektiv så presterar de famösa Bordeauxslotten Chateau Margaux eller Mouton-Rothschild  ungefär 30.000(!) lådor. La Romanée har vart känt för bland vinälskare sedan 1300-talet (Då Médoc fortfarande var en träskmark fylld av… Grodor?).

La Romanée 1976 från Bouchard pere et fils var en tuff nöt att knäcka rent informationsmässigt. La Romanée ägs sedan alltid av familjen Liger-Belair som under en stor del av 1900-talet inte riktigt ville göra vin själva. Därför anlitade dom under perioden 1961-1987 den i Vosne bosatta vnmakaren Régis Forey, del av vinodlarfamiljen Forey, som skötte vingården och även gjorde vinet. 1976 var första årgången som såldes genom négocianten Bouchard pére et fils som var exklusiva agenter på den tiden.

Vingården La Romanée, väger in på 0,84 hektar, vilket direktkvalificerar till titeln Frankrikes minsta Grand Cru. La Romanée lutar svagt mot öst och ser ut över den pittoreska lilla byn Vosne-Romanée, med La Romanée-Conti precis under sig, Richebourg åt norr och La Grand Rue åt söder. La Romanée är med andra ord värdens självklaraste Grand Cru. Stockarna planterades 1951 och var därför 25 år 1976.

Jag reagerar direkt över vinets djupa färg. Sensuellt fruktig men initialt lite knuten doft med en naggande ton av hallonlakrits. Luftningen på 10 minuter räckte inte, vinet förbättras under en halvtimme i glasen. Smaken är rejält fyllig och lite eldig i slutet, typisk för varmare årgångar som 1976. Precis som jag förväntade mig både tanninrik och koncentrerad, men denna -76:a är ett barnarov, vem vet om den någonsin kommer att släppa in oss på livet. Ger inte ifrån sig så mycket alls, ett väldigt introvert och svårt vin att förstå sig på. Bör luftas igenom rejält och serveras ur stora kupor till en smakrik lammgryta med stekt lök och blandad svamp.

I nästa glas häller jag ännu ett vin ifrån Vosne-Romanée, en Echézeaux 1982, Domaine de la Romanée-Conti. The Domaine – som firman ibland kallas äger den finaste möjliga delen av denna fattigmans-grand cru, nämligen Les poulailléres en parcell, på franska en såkallad Lieu Dit, precis öster om den mer kraftfulla vingården Grands Echézeaux. I Bourgogne gäller det som så många före mig redan har nämnt framförallt att känna sin odlare. Men även sin vingård (!) La Romanée Grand Cru – 0,84 hektar, 1 odlare. Echézeaux Grand Cru – 37,6 hektar, 84 odlare. Siffrorna visar en sida om varför Echézeaux som vingård precis som Clos de Vougeots är extremt svår att få grepp om, ibland är vinet magnifikt och lika ofta ganska ordinärt. Om Echézeaux hade ett valspråk så skulle det kunna vara ”Alla ska med!”

Fullkomligt öppet aromatiskt, verkligen imponerade fullmogen aromatik som är så klockrent “Vosne” att man bara smälter. Smaken är koncentrerad och intensivare jag hade vågat hoppats. Både silkeslen och med de söta hallonen och jordgubbarna som smeker paletten och är aktiva långt ut i den fenomenalt eleganta eftersmaken. Årgången gav en tidig och stor skörd, de röda vinerna var mjuka och borde nog i de flesta fall drickas upp, här är det dock ingen stress även om vinet nått sitt högsta betyg. Som så många andra “grand vins” så önskar man bara att man hade mer, mycket mer. Passar såklart utmärkt till den nuförtiden allt för ovanliga delikatessen Bécasse au fumet, eller flamberad morkulla som den beskrivs av Tore Wretman i hans bok Mat och Minnen från 1987.

Vi rör oss nu ner till Côte de Beaune och presenterar en Volnay 1er Cru Les Taillepieds 1990, Domaine de Montille. Etienne och pappa Hubert de Montille producerar från sina vingårdar i framför allt côte de beaune-kommunerna Pommard och Volnay viner som på något sätt alltid hittar in i Frankrikes noblaste vinlistor. Kanske har det med att göra att Hubert de Montille inte är en duvunge i vingården, tvärt om gjorde han sitt första vin redan (den ofta lite kokta årgången) 1947. Under sin aktiva tid var han både vinmakare i Volnay och extraknäckte som jurist i Dijon. Sonen Etienne tog över ansvaret för vinifikationen just detta år, 1990, efter många år som assisterande vinmakare.

I fråga om stil så tycker jag att Domaine de Montille fortfarande har många traditionella inslag med bland annat en vinifikation enligt devisen ”evolution, not revolution”. Det vill säga att utveckling är något positivt – men ska få ta sin tid! Vissa årgångar får med sig en kryddig dos stjälkar i jäskaret, vilket framför allt kan ge en grönhet i vinerna är de är för unga.

Just den här vingården, Taillepieds, är konsekvent den bästa av firmans fem ägor i Volnay. Då vingården är en av de mest lutande i Volnay hålls jordens toppskikt alltid tunt vilket tillsamman med en hög andel aktiv kalksten i marken ger viner med slående mineralitet i den yppiga men eleganta vinstilen som är vingårdens signum. För den vetgirige kan jag nämna att Domaine de Montille äger 1,51 av vingårdens totala 7,13 hektar.

Vinet är så komplext och aromatiskt vidöppet att jag nästan tappar andan. Priset är nästan värt bara aromerna. Smaken är elegant i sin XXL-storlek, verkligt lång men allt för ung ännu, tanninerna behöver mer tid att mjukna upp, det här kommer alltid att vara ett mycket strävt vin. Det är typisk för Taillepieds som kräver lång tid för att mogna. 1990 är en sån årgång som nästan alla vingårdar tyckte om. Vare sig pinot noir eller chardonnay växte i jorden. The haters kallar den kaliforniskt fruktig och utan tillstymmelse till elegans, andra säger att den är på samma nivå som legenden 1978 och utmärkta 1999 och ett tredje läger tycker att det utan tvekan att det är den finaste årgången mellan 1959 och 2009. Det är en stilfråga alltså. Det här är ett vin som kräver både fett och koncentration på tallriken. Varför inte servera den med en ung bresseduva. Regionen bresse i Frankrike producerar några av de läckraste fåglar man kan äta och en bresseduva med gräddsås kan nog mjuka upp de tuffaste av tanniner. 

Vi rör oss nu till grannkommunen och serverar en Pommard 1er Cru Clos des Epeneaux 1997 från Comte Armand. Familjen Comte Armand har ägt denna monopole, Clos de Epeneaux, sedan 1826 och då som nu anses den vara bland de bästa vingårdarna i Pommard. Tror du att Pommard alltid är robust och köttigt och kanske egentligen söker en elegantare måltidsdryck så skulle jag definitivt rekommendera Clos de Epeneaux som i framför allt svalare årgångar handlar om just detta – elegance. Domaine du Comte Armand handlar alltså om den 5,25 hektar stora Clos des Epeneaux de andra ägorna är små och ganska nya.

Mörk fortfarande ung färg. koncentrerad nästan plommonlik doft med en släng utav lakritsrot. I munnen är vinet oerhört kraftigt med fina sandiga tanniner. Det är tydligt att det ligger en bra årgång i glasen. För de röda vinerna visserligen inte så genomgående grym som 1996, men de odlare som lyckades parera årgångens klimatologiska nycker i vingården har mycket bra 1997or i källaren, som Comte Armand till exempel. Ingen stress här heller, ett vin jag verkligen skulle vilja ha i källaren och följa dess utveckling. Det här kan man absolut hälla i glasen till en inbakad gotländsk lammsadel med riven gotländsk tryffel.

Gång på gång blir jag imponerad över hur länge röd och vit Bourgogne kan lagras och ofta bör lagras. Hoppas ni har blivit lite inspirerade att lagra själva eller att köpa färdiglagrat. De riktigt stora vinupplevelserna är nästan alltid kopplade till just mogna viner, i alla fall för mig.

 

Kommentera