Romorantin, chardonnays släkting i Loire

Vi människor är fullkomligt galna i vita viner gjorda av chardonnay. Man som kvinna, kommunist som fascist. Alla dricker vi chardonnay till mat och till vänner. Oftast på flaska, men i Sverige även vanlig på box och påse. Över 160.000 hektar av vår planet är täckt av chardonnaystockar. Det finns (kan finnas) hav som är mindre!

Samtidigt i den lilla regionen Cour-Cheverny i Loiredalens östra del växer druvan romorantin inkognito på totalt 48 hektar. Om den är oberörd av sin släktings virala framgång eller inte får vi nog aldrig veta. Men den har inte gett upp. För en druva odlad i sådan modest kvantitet visar den upp sig från ett imponerande antal sidor. Från knastertorr till botytisdrypande söt. (På bilden: Romorantin är skördad chez Tessier)

Appellationen Cour-Cheverny som sådan gick igenom 1997 och romorantin står för hela föreställningen. Ett sent erkännande med tanke på att druvan introducerades av kung Francois I redan 1519. Cour-Chevernys klimat mellan Sancerre och Vouvray är varmare än väntat, vilket passar druvan utmärkt. Men trots ett mer tempererat hem måste odlarna skörda relativt sent för att få denna delikatess mogen för skörd.

Förra veckan fick jag möjlighet att från druvans hemregion prova på de olika odlarnas delikata varianter. Oftast vinifieras den helt torr, men undantag finns. Jag fick snabbt tre favoritodlare som är värda att följas. Men det finns säkert fler guldkorn bland de totalt 30 producenterna som gör Cour-Cheverny.

Jag börjar med den bästa romorantin jag någonsin provat, som vinifierades av Philippe Tessier under hösten 2009. Utifrån de viner jag provat, kan jag säga att varma årgångar ger betydligt bättre romorantin än svalare. Cour-Cheverny “La Port Dorée” 2009 (++) står det på etiketten som hyser vinet från Tessiers äldsta stockar. Dessa 40-90 åriga plantor producerar ett koncentrerat, mineralstinnt och stålande avvägt vin med likheter med en torr, något senskördad chenin blanc. Det här är ett sant “fine dining-vin” som passar allt från smörig flodfisk till kalv med sherrysås.

På Michel Gendriers egendom “Domaine des Huards” arbetar man biodynamiskt i sin vingård. Jag undrar om det är det som gör att vinerna skiljer sig så mycket från grannodlarna. Aldrig har jag smakat vin som har en så tydlig och spännande petroleumton utanför Tyskland som dessa. Domaine des Huards Cour-Cheverny 2009 (++) är en intensiv och torr upplevelse, väldigt typisk för denna odlare. Vinet kommer bland annat att falla rieslingfantasten på läppen. Mognare exemplar som Domaine des Huards “Cuvée Francois 1er” 2006 (+) som kommer ifrån gamla rankor skulle jag utan tvekan servera till en bit bräserad foie gras eller liknande.

Francois Cazin på “Le Petit Chambord” är den fjärde generationens vinodlare i trakten och den givna referensen för romorantin druvan, han är den största producenten. Cour-Cheverny 2010 (++) är torr och har en skön vikt på paletten, läckra syror och lång kryddig eftersmak som påminner om saftiga Williams päron. I de bästa av årgångar gör Cazin en halvsöt “Cuvée Renaissance” och årgången 2009 hittade enda till Sverige med hjälp av en av de bättre vinklubbarna. Anders Öhman var då först med pennan.

Jag går igång på romorantin och ser fram emot att inleda ett mer stabilt förhållande med druvan. Jag önskar att jag kunde bjussa på ett artikelnummer från Systembolaget, men för tillfället (februari 2013) finns ingen Cour-Cheverny i något av sortimenten. Var har du för erfarenheter av romorantin? Dela med dig!

Jag använder så lite andrahands information i mina texter som möjligt. De flesta vingårdar jag skriver om har jag besökt innan artikeln skrevs.