Forts: Populistiska vinskribenter är generösa med fyndstämpeln

Första delen av den här krönikan publicerades förra måndagen, än så länge har den lästs av nästan 2000 besökare. Det är mycket, här finns det uppenbarligen spänningar som bör redas ut. När man läser i kommentarerna krävs det ingen komplicerad analys för att räkna ut att jag bara skrivit ner det som så många redan tänker. Men det finns också de som försvarar mina hackkycklingar och inte alls tycker att den populistiska, klassiskt svenska, vinjournalismen behöver förändras. Till er, vill jag förtydliga att jag inte på något vis är ute efter att konvertera det svenska folket in i ett djupt intresse för vin. Jag tycker heller inte att vinskribenter på stora dagstidningar ska fokusera på exklusivare viner som exempelvis Livets Goda gör.

Men är lite jämlikhet mellan mat och dryck i dagstidningar för mycket begärt?
Hur kommer det sig att mat får kosta pengar och vara omständligt att tillaga men vin ska vara närmast gratis och praktiskt att bära hem? Vad beror det på att matkritiken tenderar att skriva om råvaror som den fina sparrisen från Rioja eller om det senaste besöket på Fäviken samtidigt som vinskribenten skriver om roséboxar och sommarens grillviner (tydligen ska det vara röda boxviner med viss restsötma).

Matkritiken skriver nästan enbart om kvalitetsprodukter och gör ett urval. Sällan listar han alla konserver på ICA och kröner de lägst prissatta med den heliga fyndkronan.

Spagetti Bolognese, 25kr (nr 3243) smakar kött och pasta. Inget märkvärdigt, men för 25 kronor är det ett fynd.

Istället kan både tryffel och löjrom komma på tals. Vad det kostar, är inte första prioritet. Det vore ju närmast att strangulera matkulturen, kanske nån journalistkock hade sagt. Med vin blir det ju än mer bisarrt att fokusera på priset, då vin är något man dricker enbart för njutningens skull. Inte som mat, för att kroppen behöver det. I min enfald vill jag tro att smaken och kvalitén är kundernas första prioritet. Jag vet också att det finns folk som dricker för alkoholens inverkan. Men jag ser inte varför vinskribenter ens ska skriva en enstaka mening för denna kundgrupp. Det gynnar varken kulturen kring vin eller den allmänna folkhälsan.

De oberoende vinjournalisternas beroende av monopolet
Jag slår vad att nästan alla svenskar uppsöker en specifik restaurang för dess mat ibland. De populistiska vinjournalisterna verkar tycka att det ska vara annorlunda för viner. Det som inte finns i menyn på Restaurang Systembolaget tycker folket tydligen är ointressant. Trots att varenda svensk nuförtiden kan få nästan hela värdens viner hemlevererade av en mängd internationella vinbutiker genom exempelvis Wine Searcher. Har du läst om detta i dagstidningarna? Nej, tänkte väl det.

Svenskar handlar ju mat på internet som tokiga så man kan ju tänka sig att vinhandeln på internet skulle vara intressant område att skriva om ibland. Men, när det mot förmodan kommer på tals är det nästan alltid i negativa ordalag, symbiosen mellan de populistiska vinskribenterna och Systembolaget är så stark att de nästan vuxit ihop.

”5 solar”
Bag-in-box kan vara ett bra insteg till att dricka vin, självklart ska det skrivas om bag-in-box-viner. Men vinpopulisterna gör ingen skillnad på vin och vin vilket ger de vanliga konsumenterna fel signaler. När allt vin är jämlikt, och allt vin är bra, tar det emot att gå upp för kunskapens och kvaliténs trappsteg. Vilket borde vara målet för alla livsstils och kulturskribenter. I alla fall alla med genuin passion för sitt gebit.

När vinpopulisterna tar pennan i hand låter det allt för ofta som att man kommer få något högst märkvärdigt i glaset. De skriver om klassisk Bordeaux eller finstilt Bourgogne som kan köpas för priset av en kebabtallrik. Detta ska vi tydligen också tacka Systembolaget för. Så, tack Systembolaget för ert sortiment av Bordeaux.

Fem solar hit och fem solar dit. Samma som Oscarsbelönade filmer alltså? En av de kändaste vinpopulisterna skrev i en artikel någon rad om ett vin som var så bra att det låg långt bortom den kvalitetsskala som han använder på sin dagstidning. Jag frågar mig: Använder alla kulturskribenter ”justerade” kvalitetsskalor?

Finns det också litteratur för bra för ett nobelpris, pjäser för storslagna för en recension? Är jag naiv om jag inte tror att läsarna blir missnöjda av att höra att det finns viner som är ännu bättre. Storstilade viner, som man faktiskt inte har råd att dricka varje dag.

”Det här vinet är bra för dig, för du vet ändå inte bättre”
De populistiska vinskribenterna har valt att försimpla något komplext istället för att utbilda, ett steg i taget. Ett exempel på detta är tendensen att blanda ihop ”bra” och ”gott”. Det är helt naturligt att blanda ihop dessa, men inte om du är utbildad i vin. Inga av mina Sommeliervänner från Grythyttan, Sveriges längsta vinutbildning, gör detta. För att ta ett exempel.

Är en varmkorv från korvgubben på Stureplan bra? Nej. Den kan vara god, det är den alldeles säkert. Men den kan aldrig vara bra. Jag har själv bakgrund som kock och när kockar, och andra som är utbildade i mat, använder ordet ”bra” så är det alltid kopplat till kvalitet, och ur matkvalitets synpunkt är denna industrikorv den absolut sämsta tänkbara.

Samma språk använder de som är utbildade i vin. Vinbranschen som den ser ut idag, har i århundraden diskuterat vad som är kvalitet i vin. Det finns numera vissa parametrar som man går efter vid kvalitetsbedömningar. Exempelvis koncentration, intensitet, balans, längd och till viss del ursprungskaraktär. ”Bra” är alltså objektivt.

När ”bra” och ”gott” är samma sak, blir konsumenterna förvirrade. När vinskribenter kallar viner i bag-in-box-kvalitet för ”bra” så kan man fråga sig vad de jämför med. Bag-in-box kan vara gott, men skriver man att bag-in-box är av bra kvalitet, så är man ute och cyklar. Självklart fattar de flesta konsumenter att lådviner inte håller toppkvalitet, men ibland blir jag osäker. Problemet med att skriva till konsumenterna att riktigt dåliga viner i själva verket är ”bra” ligger i att konsumenterna då fullkomligt tappar incitamentet att köpa dyrare viner för exempelvis 100-150 kronor. Allt är ju bra!?

Om bag-in-box nu är så bra, varför har jag under min treåriga sommelierutbildning bara fått prova bag-in-box för att lära mig att förstå vad som är verkligt usel kvalitet?

Chapel Hill till nyårshummer
Visst, det finns viner för 50kr på Systembolaget. Jag kan förstå att det finns kunder som tycker att det är ett skäligt pris, nog ska producenterna kunna få fram en god flaska vin för 50kr? Absolut! Det är många som kan. Problemet är att producenten inte ens får 10 av dessa 50kr. Importörerna får en liten del, men den stora kakan kommer till staten i form av skatter och Systembolagets påslag.

Är det rimligt att måndag morgons apelsinjuice är dyrare i produktionskostnad än fredagskvällens vin? En långt mer komplex produkt att odla och tillverka. Jag tycker inte det. Vinskribenter som inte tycker att vin ska få kosta lite pengar stör mig. Och allt för ofta ser jag vinskribenter som rekommenderar undermåliga viner till fantastisk mat, av den enda anledningen att bra vin kostar mer pengar än vad de tror att folk är villiga att betala. Saken är den att viner i den lägsta prisnivån säljer sig själva, de behöver inte rekommenderas av en expert. Chapel Hill till nyårshummer är en klassisk rekommendation som återkommer varje år.

Bra, gott och prisvärt, utan kompromisser
Jag vill inte att ni ska behöva vada er igenom mediokra drycker. Valfriheten där ute är så stor att det inte finns plats eller anledning att skriva om slätstrukna viner. Jag provar en hel del vin, ett fåtal av dessa skriver jag om här på Vinbanken. Min egen filtreringsprocess gör att ni tenderar att bara se positiva recensioner. Det betyder alltså inte att jag tycker att allt är bra. Det finns en rationell tanke bakom detta. Först och främst tycker jag att det är rättvisast att bra viner får all den uppmärksamhet de kan få, med tanke på att jag bara skriver en gång i veckan och bara har ett visst antal ord till förfogade.

En annan anledning är att jag inte litar på mina sinnen till 100%. Varje gång. Jag menar att ett falsk höjande av ett vin är bättre än ett falsk sågande. Dåliga recensioner är dålig PR för producenter som kanske helt enkelt inte förtjänar det. Det finns flaskor som inte smakar som de brukar, det finns dagar som jag gör misstag eller inte ger vinet det tid det förtjänar. För att inte döma oskyldiga viner så fokuserar jag alltså på det positiva.

Jag utgår ju också att ni läsare söker efter rekommendationer att köpa. Jag skriver därför oftast om prisvärda viner, inte nödvändigtvis lågt prissatta, men nästan alltid prisvärda. Fyndstämpeln hoppas jag slutligen att vi alla kan lägga åt sidan och om den nu måste användas, låt den drivas av kvalité och spänning och inte efter tillgänglighet och pris.