Tempranillo, vart tog du vägen?

Favoritmarkera

För de flesta av oss är det tempranillo som gäller och den omedelbara associationen blir oftast Rioja. Men kärt barn har många namn och är du i Ribera del Duero, den spanska förlängningen av Douoro-floden, så går den under namnet tinto fino eller tinta del país.

I Portugal känns den igen under namnet tinta roriz, en av hörnstenarna i portvinet. Är du i spanska Peñedes lär du stöta på den under benämningen ull de llebre men rör du dig mot centrala Spanien och söderut lär den döpas om till cencibel.

1990-talets vindrickare minns säkert Spaniens dominans och popularitet i Sverige. Rioja var ett honnörsord och ett givet val på många middagsbord en lördagskväll. Säkerligen var den inställsamma, vaniljdrivna frukten uppskattad men vinerna hade ofta en elegans och fin balans som passade exemplariskt till vår matlagning. Dessutom var de torra och hade sällan någon överdriven koncentration, en kontrast mot de ideal som råder idag där kraft och mer fruktsötma efterfrågas i röda viner.

Sakta men säkert så försvann Rioja-vinet som svenskens favorit och vi glömde närmast bort vår tidigare älskling. Men medan tempranillo i stort fick en allt mer undanskymd roll, så startade också en kvalitetsförändring i såväl Rioja som Ribera del Duero. Faktum är att den hade startat innan försäljningsnedgången i Sverige, men få hade noterat skillnaderna.

Flor de PingusFlor de Pingus, en fantastisk Ribera del Duero.

Tempranillo är i grunden en relativt neutral druva och därav mottagligheten för längre tid på amerikansk ek. Men med förändringens vind har allt fler ändrat på såväl vinmakningsstil som fathanteringen. Kortare tid på ek, franska sådana istället för amerikansk ek och en vinmakningsstil som allt mer sätter fokus på det som populärt kallas terroir, det unika för varje vingård.

Kritiken har inte väntat på sig. Opersonligt, anonymt och ängsligt. Rioja har förlorat sin själ och Ribera del Duero har blivit allt för fixerat vid höga poäng från Robert Parker och dennes gelikar. Med andra ord; kraftfulla viner som doftar och smakar dyrt. Anpassat för en kritikerkår. Befogad kritik? Till viss del ja, men alla måste starta någonstans och faktum är att vinerna från Rioja och Ribera del Duero genomgår en så pass stor förändring att en viss experimentbenägenhet är omöjlig att undvika. Däremot har vinerna aldrig varit mer rena i sin frukt och bättre försökt uttrycka ett växtläge. Minns att tempranillo är en neutral druva i sin arom och således mer benägen att påverkas av andra faktorer som lång tid på amerikanska fat exempelvis, som fallet var tidigare. Bägge regioner har alla förutsättningar att återigen sätta Spanien på vinkartan på allvar och flera är de viner som redan gjort det.

Prova gärna några viner tillgängliga på Systembolaget av såväl den mer moderna stilen som den äldre, mer välbekanta stilen. Och varför inte även snegla på den andra sidan av floden, där den rinner in i Portugal och omdöps till Douro? Även här pågår sedan cirka 20 år en explosion på bordsvinssidan, även om tinta roriz ytterst sällan tillåts agera på egen hand utan får sällskap av druvor som touriga nacional, touriga francesa och tinto cão för att blott nämna några av alla de druvor som återfinns i Douro.

Vega SicilaVega Sicilia Unico, ett vin i värdsklass.

Tempranillo på Systembolaget

En producent som funnits ett tag men som blott under 25 års tid buteljerat sitt vin själva, är Bodegas Emilio Moro. Just nu finns 2009 Emilio Moro (71486) från Ribera del Duero för 184 kronor tillgänglig. En bra introduktion till det moderna Spanien och en producent som funnit sin stil. Det är en hel del kraft men också elegans och det är definitivt en charmör. Mörka bär med fina fattoner, en varm humusjordighet, balanserande tanniner och rejält tryck i frukten. Kan naturligtvis lagras men om det dricks idag så ge det ett par timmar på karaff. (3)

En stil som tycks reta upp fler är 2008 Pago de Los Capellanes Tinto Reserva (82152) för 381 kronor. Här får du en direkt kontrast till det som många minns, det traditionella. I reservan som spenderat 18 månader på fransk ek och dessutom har 10 procent cabernet sauvignon i sig, så får du ett ungt, maffigt vin med mörk frukt, björnbär främst, blommighet, rostad ek, rejäl tanninstruktur och en känsla av bränd jord. Dricker du det idag så är det
lätt att ställa sig i tvivelleden, sparar du det och ger det den tid vinet behöver för att utvecklas, så blir du desto mer belönad. En personlig åsikt är att Ribera del Duero och Rioja fortsatt ska ha tydlig fatkaraktär men att vi bör ha i åtanke att det nu är konsumenten som får lagra vinerna färdiga, inte som förr då de släpptes färdiga för marknaden. (4)

Är man van vid den gamla skolans Rioja så är 2008 Baigorri de Garage (90418) en fullständig chock. Det är dock värt att prova, dels för att utmana sina uppfattningar, dels för att det är ett riktigt bra vin. Ungt är bara förnamnet men bakom all frukt, ek och tanniner så finns en förnäm balans, en läcker violton, stramhet och klass. 387 kronor må vara mycket men inte för kvaliteten. Behandla den som den vore en Bordeaux och ge den tid. (4)

Stor personlig favorit; 2006 Contino Reserva (71590) för 264 kronor. En modern Rioja men som ändå gör övergången supersnygg. Elegant, diskret fatkaraktär, röda bär och en svag blommighet. Syrlig, svagt sträv, en fin begynnande fruktighet och elegant avslut. Vem sade att Rioja inte kan? (4)

Slutligen, ytterligare en Rioja väl värd att prova. 2008 Roda Reserva (97103) är en ren tempranillo i modern tappning men i ett ganska svalt utförande. Roda har varit med några år i Sverige vid det här laget och gör en sällan besviken. En hel del fat ja, men snyggt inarbetade och en elegant röd frukt. Vinner på lagring men oj vad den här typen av vin gör sig bra till vår klassiska mat! 251 kronor; svårslaget. Tempranillo, kom tillbaka! (4)

 

Skribent: Niklas Jörgensen

Kommentera