Alsace Grand Cru – klassificering som hjälper eller stjälper

Favoritmarkera

Många saker i pittoreska Alsace är klara och tydliga, man skulle kanske kunna hänföra det till kombinationen av fransk kreativitet och tysk ordning, allt i dessa Euro-tider. Men bakom den prydliga fasaden finns det trots allt utrymme för förbättring på några områden.

Ett sådant område är det klassiska franska appellationssystemet, som i Alsace delas upp i klassiska ”bas-Alsace” för stilla vin, Cremant de Alsace för mousserande viner samt Grand Cru för traktens allra bästa stilla viner.

Alsace Grand Cru från 1975

Eller – så var det i alla fall tänkt. Systemet med Alsace Grand Cru i Alsace klubbades 1975 och åtta år senare var det klart att börja användas. Från start valdes 25 namngivna åkrar ut, av olika storlek och sedan dess har fler tillkommit. I dagsläget är antalet Grand Cru-vingårdar uppe i 51 stycken.

Urvalet av vingårdar, och storleken på dessa, var ett arbete som har belastat systemet med dess första och troligen största kritik. En rejäl dos demokrati var med i framtagandet av Grand Cru-systemet. Det fanns en tendens att alla byar i Alsace önskade sig en Grand Cru-vingård och i många fall fick en, tyvärr inte alltid baserat på vare sig historisk eller nuvarande kvalité.

En annan aspekt i Alsace var storleken på vingårdarna och om vi tar en liten ”omväg” förbi det franska distriktet Bourgogne, finns det vissa likheter mellan de båda områdenas appellationssystem . Det finns även ”bas-Bourgogne” och Grand Cru dock med mellannivån Premier Cru. Men en betydande skillnad är att en majoritet av Grand Cru-områdena i Bourgogne är under tio hektar och undantagen är relativt få. I Alsace har väldigt många vingårdar fått riktigt stora arealer där vare sig klimat, solexponering eller jordmån kan uppfattas som direkt homogena.

Schlossberg, ett bra exempel

Ta som exempel Schlossberg strax utanför Kientzheim, som är hela 80 hektar stor. En av traktens bästa vinfirmor, Domaine Weinbach, har ett antal olika cuvéer från denna mark. Om man förslagsvis provar deras riesling-sortiment, kommer man ganska snabbt fram till att, även om kvalitén är jämn och hög, är vinstilarna förhållandevis olika. Vingårdarna inom samma Grand Cru har helt enkelt en ganska mångfacetterad jordmån.

Domaine Weinbach

Domaine Weinbach riesling från Schlossberg, ett Grand Cru-läge

Dessa aspekter med Grand Cru-systemet gjorde att vissa vinfirmor som exempelvis Trimbach, Hugel och Leon Beyer valde att stå utanför systemet ända från start, och i stället fortsätta använda sina inarbetade varunamn som Trimbachs Clos Sainte Hune som egentligen kommer från en liten inhägnad vingård i Grand Cru Rosacker i Hunawihr. Dock händer det saker i Alsace, och just vinfirman Trimbach kommer inom kort att sätta epitetet Grand Cru på vissa av sina viner.

Men mycket av kritiken kvarstår mot detta system, och i precis lika hög grad som i Bourgogne är det a och o att känna till sin vinbonde. Fast hos några av mina favoriter som Weinbach, Deiss, Josmeyer, Trimbach och Zind Humbrecht är man oftast i säkra händer, oberoende av om det är Grand Cru eller inte.

Sött eller torrt, det är frågan

Ett annat intrikat problem för oss kunder är sötma. De senaste decenniernas utveckling av vingårdsarbetet, kopplat till ett förändrat klimat, har gjort att druvorna allt oftare skördas med en högre potentiell alkoholhalt än för tio till tjugo år sedan. Givetvis styr vinbonden vinets sötma baserat på när jäsningen avbryts, men fler viner idag än för tjugo år sedan, har någon typ av restsötma kvar. Problemet är inte sötman, den kan i vissa sammanhang vara välkommen, problemet är snarare för konsumenten att kunna identifiera om vinet är sött eller torrt utifrån vad som står på etiketten.

Alsace Pinot Gris

Försök har gjorts på vissa håll, till exempel har den välkända vinfirman Zind Humbrecht valt att sätta ut en siffra mellan 1 och 5 på etiketten, där 1 står för ett torrt vin, och 5 för rejält sött. Pierre Sparr i Sigolsheim är en annan vinfirma som valt en nio-gradig skala, med 1 som helt torrt och 9 som sött. Ett antal andra firmor har valt liknande indikation, men de är i minoritet. Jag kan personligen tycka att Zind Humbrecht missar lite i pedagogiken då man inte finner någon förklaring på etiketten. Konsumentupplysningen gömmer sig i ordet ”Indice” följt av siffran 1 till 5.

Problemet kanske åskådliggöras av en diskussion jag hade med en vinmakare och son på en av traktens mer namnkunniga vinfirmor. När jag tog upp frågan angående märkning på söthetsgrad fick jag det självklara svaret att det ju var allmänt känt att från just denna vingård var vinerna fruktigare och sötare än andra. Så sammanfattningsvis är det, med den självinsikten, lite av ett arbete i uppförsbacke att få vinbönderna i Alsace att enas om någon typ av söthetsmärkning. Men under har hänt förr, eller hur!

Gästskribent: Erik Ahlström
Foto: Erik Ahlström

Kommentera