Bäst i test vecka 16 - uppsamlingsheat med fyra viner

I Bäst i test vecka 16 blir det ett "vitvinsbesök" i Portugal och Vinho Verde. "Rödvinsstoppet" tar oss till Piemonte och ett område som ligger 30 km nordöst om Barolo.  

Prisvärda viner gjorda på druvan Alvarinho från producenterna Aveleda och Anselmo Mendes men vi håller oss till det vanliga temat "två vita och två röda" och veckans röda kommer från en liten och egensinnig producent i Norra Piemonte, Marchesi Alfieri. De här två vinerna stod ut i stor provning och gjorde verkligen intryck.        

Bäst i test vecka 16 - två vita viner från Portugal och två röda viner från Piemonte

1870 startade Manuel Pedro Guedes företaget Aveleda som fick namn efter familjens egendom. Idag, drygt 150 år senare, drivs företaget fortfarande av samma familj. Vid rorkulten sitter femte generationen Guedes i form av António och Martim. Verksamheten har vuxit och gruppen är Portugals största producent av vitt vin med huvudsakligt ursprung Vinho Verde men man producerar även vin i Douro på Quinta Vale do Sabor och Quinta Vale D. Maria, i Bairrada på egendomen Quinta d’Aguieira och sedan 2019 i Algarve under namnet Villa Alvor. Vinerna importeras av Philipsson & Söderberg.

Anselmo Mendes började att arbeta som konsult åt andra producenter på tidigt 1980-tal. Han skapade sig snabbt ett namn och fick smeknamnet Mr Alvarinho på grund av sitt intresse för druvan. I slutet av 90-talet förverkligade han en dröm och började göra eget vin från en två hektar stor vingård. Vinerna blev tidigt uppskattade i Portugal men det var först 2008 som han fick internationell uppmärksamhet. En stor del av framgången tillskriver han vinet Alvarinho Contacto som skapades 2008 och som framgångsrikt lanserades på Systembolaget några år senare. Idag kontrollerar företaget 130 hektar vingårdsmark. Nästa projekt är att arbeta mer med druvan loureiro som Anselmo anser har stor potential.  

Läs mer om Anselmo Mendes i reportaget om honom nedan

Drygt 30 kilometer nordöst om Barolo ligger den betydligt mindre kända lilla byn San Martino Alfieri. San Martino Alfieri domineras av slottet Alfieri som sedan slutet på 1600-talet har varit i samma familjs ägo. Egendomen har sedan lång tid haft vingårdar men det var först när de tre systrarna som idag styr gården tog över, 1988, som man börjar buteljera sitt eget vin under namnet Marchesi Alfieri. 2003 planterades vingården Quaglia med nebbiolostockar och det är från denna vingård som ett av dagens viner kommer. Gårdens äldsta vingård, Sansoero är bland annat planterad med över 100 åriga stockar med pinot noir men här finns även den speciella och lite knepiga druvan grignolino planterad.      

Några ord om druvan grignolino

Tycker man att det är roligt att experimentera och är öppen för smaker som sticker ut då kan det vara intressant att prova ett vin gjort på grignolino. Jag är själv lite förvånad att jag väljer att lyfta fram ett vin gjort på druvan eftersom jag sällan har blivit kompis med ett grignolinobaserat vin men vid ett par tillfällen på senare tid har några viner förvånat mig och Sansoero lite mer än andra.   

Grignolino är en speciell druva som är en del av det rika piemontesiska druvarvet. Druvan har en lång historia som vi vet går tillbaka till 1 000-talet men sannolikt längre än så. Den finns tydligt beskriven i skrifter från tidigt 1600-tal. Förklaringen bakom namnet tros vara en utveckling av det piemontesiska ordet ”grignole” som betyder kärna och kopplas till att druvan har betydligt mer kärnor än majoriteten av andra druvor.  

Druvan påverkas i stor grad av hur den växer: jordmån, exponering och mikroklimat påverkar druvans förmåga att mogna och hur den mognar i stor utsträckning. Det geografiska ursprunget är området runt Monferrato nordöst om Barolo. Vinerna har inte varit en kommersiell framgång utanför Italien men allt fler odlare är intresserade och stilen på vinerna har en betydligt större bredd idag än de hade för 15-20 år sedan. Smakmässigt ger druvan lätta viner med ljus färg, de är intensivt rödbäriga och har ofta en skarp syra och ordentligt tuggiga tanniner. Men återigen stilen är inte lika enformigt tydlig som den var tidigare.  Matmässigt tänker jag att det passar utmärkt till en tallrik med charkuterier, lagrade ostar, oliver och kanske focaccia. Ett annat alternativ är pizza.